G Programpunkt 32-35 och motion G2 y12-13 Tydliga insatser mot kriminella ungdomsgäng

Programpunkter:

32. Sverige ska ha 20 000 poliser 2010. Satsningen på en synlig, lokalt förankrad och närvarande polis är viktigt. Minskad brottslighet kräver ökad upptäcktsrisk, fler uppklarade brott och ett fördjupat förebyggande polisiärt arbete. Stödfunktioner för administration, men också expertfunktioner måste byggas ut i motsvarande omfattning för att fler poliser ska ge avsedd effekt.

33. Krymp de kriminella ungdomsgängen. Det krävs samordnade insatser och en nationell strategi för att hindra nyrekryteringen till kriminella ungdomsgäng och den grova, organiserade brottsligheten. Det behövs också ett utökat stöd till dem som vill bryta sig ur gängen. Myndigheter, kommuner och andra aktörer måste bli bättre på att underlätta för dem som vill bryta sin kriminella bana.

34. Kvalitetssäkra individuella behandlingsplaner, uppföljning och eftervård. Frigivningsförberedelserna och utslussningen från tvångsvården måste förbättras och här ska SIS få ansvaret för insatser hela vägen. Därför måste uppföljning efter behandlingstiden alltid ske. Trots att de flesta ungdomar som tvångsvårdats kommer tillbaka till sin hemmiljö finns det stora brister i dagens eftervård. Vi vill pröva ett system där domstolen fastställer eftervården redan i samband med utdömandet av själva påföljden.

35. Låt staten betala mer. Samhället har inte råd – varken ekonomiskt eller mänskligt – att prioritera bort ungdomars behov av vård. Staten bör ta över en större del av kommunernas vårdavgifter vid SIS ungdomshem över hela landet. Satsa på långsiktiga åtgärder och särskilda samordnare för insatser hela vägen, även efter behandlingstiden. Det finns också behov av att följa upp återfallen i brott och satsa på forskning och statistik för att få en tydligare bild av vårdens resultat.

G2. Den rättspolitiska rapporten

Motionär: Folkpartiet liberalerna Stockholms län

Förslag till landsmötesbeslut: 12. att punkt 33 kompletteras med: ”Mer resurser till stöd behövs för olika typer av exit-verksamheter, såsom Kris.” 13. att punkterna 34 och 35 stryks.

Folkpartiet liberalerna Stockholms län välkomnar partistyrelsens fortsatta engagemang för rättspolitiken. Vissa förslag är dock på en detaljnivå som med fördel hade kunnat hanteras inom partistyrelsen eller i riksdagsgruppen.

Vi säger nej till förslaget i punkt 3 om kommunala skyddshandläggare, eftersom detta är en långtgående och oklart definierad utökning av det kommunala uppdraget. Kommunen har skyldighet att ge stöd åt brottsoffer, men därifrån är steget långt till att kommunen också ska fungera som allmän lots i rättssystemet.

När det gäller punkterna 4, 5 och 8 föreslår vi förtydliganden. I punkt 9 om fridslagen vill vi föreslå att bestämmelsen i brottsbalken görs könsneutral. Det är den enda bestämmelse som har olika brottsrubriceringar för kvinnor och män, dessutom särbehandlas även inom gruppen kvinnor – en lesbisk kvinna som misshandlas av sin partner anses inte som ett offer för kvinnofridsbrott.

Punkt 12 är vällovlig men oklar. Är det inte bättre att vidga fridsbestämmelsen? Vidare förekommer alltför många fall av handlingsplaner som baserar sig på allmänt tyckande i stället för beprövad erfarenhet.

På samma sätt behövs i punkt 15 förtydliganden om insatserna för ungdomar. Det bör tydligt framgå att behandlingsmetoder som efter utvärdering visat sig sakna vetenskapligt stöd inte ska få förekomma. Likaså behöver punkt 16 stramas upp för att inte ge intryck av att neuropsykiatriska problem i allmänhet eller alla fall av damp eller ADHD riskerar att leda till kriminell utveckling.

Vi hävdar att punkten 17 bör innefatta även stödcentrum för unga gärningsmän, inte bara unga brottsoffer. Dessutom hoppas vi att det avses att varje kommun ska kunna erbjuda stöd via ett sådant centrum, inte att det ska finnas centrum i varje kommun.

I punkt 25 är det viktigt att vara noggrann med nyanserna. Vad som föreslås här är en form av mildare tvångsåtgärd, men alla andra tvångsåtgärder kräver beslut i domstol. Det är rimligt att överväga en mellannivå mellan frivilliga insatser och dagens mer långtgående tvångsåtgärder, men alla åtgärder mot den berördes vilja bör förutsätta domstolsbeslut.

I punkt 33 vill vi lyfta fram det värdefulla arbete som Kris och andra exit-organisationer bedriver, och som behöver fortsatt stöd.

Punkterna 34 och 35 är oklart skrivna och ger uttryck för ett tydligt ovanifrånperspektiv. Rollfördelningen mellan stat och kommun ska inte suddas ut genom att statens egna institutioner (via SIS) tar över ansvaret för all utslussning. Förslaget om statlig medfinansiering undergräver principen om att beslutsrätt ska kopplas till betalningsansvar. Båda punkterna bör strykas.

Att arbeta för att förstöra eller försvåra kriminellas möjligheter till att finansiera olika delar av sin verksamhet är mycket viktigt (punkt 46). För rättsäkerheten är det fortfarande viktigt att dessa sanktioner ej kan genomföras utan en domstols godkännande. Åklagares beslut vid fara i dröjsmål ska alltså skyndsamt underställas domstol.

Uppräkningen av polisiära arbetsuppgifter som bör överlåtas till andra (punkt 60) är något vildvuxen. Till skillnad från rapporten anser vi att det är viktigt att tillståndsärenden även i fortsättningen handläggs av polis, eftersom det handlar om upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Vad gäller punkt 68 är det viktigt att den nationella databasen redan från början har klart avgränsad omfattning, för att den inte på sikt ska svälla och bli ett hot mot integriteten.

Slutligen yrkar Folkpartiet liberalerna Stockholms län avslag på punkt 72. Åtalsförhandling innebär att en fällande dom inte bygger på den bevisning som lagts fram, utan på den åtalades eget erkännande. Detta ökar rättsosäkerheten, inte minst när det handlar om personer som till följd av överenskommelser mellan kriminella tar på sig ansvaret för brott som andra begått.

PS-svar:

I programpunkterna 32–35 föreslås tydliga insatser mot kriminella ungdomsgäng. Partistyrelsen menar att det krävs samordnade insatser och en nationell strategi för att hindra nyrekryteringen till kriminella ungdomsgäng och den grova, organiserade brottsligheten. Det behövs också kvalitetssäkra individuella behandlingsplaner, uppföljning och eftervård för de unga som behandlats vid SiS ungdomshem. Frigivningsförberedelserna och utslussningen från tvångsvården måste förbättras och här kan staten behöva betala mer. Samhället har inte råd – varken ekonomiskt eller mänskligt – att prioritera bort ungdomars behov av vård. Partistyrelsen föreslår att programgruppens förslag punkterna 32–35 bifalls.I motion G2, yrkande 12, menar motionärerna att mer resurser behövs till olika ”exit-verksamheter”, såsom KRIS, och föreslår att en mening om detta läggs till i programpunkten 33. Partistyrelsen instämmer med motionärerna om att det i flera fall har visat sig att organisationer som KRIS gör ett mycket värdefullt arbete, men att det också har förekommit brister. Programgruppens förslag handlar om samordnade insatser och utökat stöd till dem som vill bryta sig ur kriminella ungdomsgäng och att myndigheter, kommuner och andra aktörer måste bli bättre på att underlätta detta. Partistyrelsen menar att med ”andra aktörer” kan t.ex. avses olika idéella organisationer och att det handlar om olika insatser, bland annat resurser och samverkan. Partistyrelsen menar att detta redan framkommer av programgruppens förslag. Partistyrelsen föreslår att motion G2, yrkande 12, anses besvarat.I motion G2, yrkande 13, vill motionärerna att programpunkterna 34 och 35 – om att kvalitetssäkra individuella behandlingsplaner, uppföljning och eftervård samt att staten ska betala mer gällande placeringar vid SiS slutna ungdomshem – ska strykas. Motionärerna vill inte ändra rollfördelningen mellan stat och kommun när det gäller finansiering och ansvar för insatser angående SiS slutna ungdomshem. De menar att förslaget om statlig medfinansiering undergräver principen om att beslutanderätt ska kopplas till betalningsansvar.

Partistyrelsen har förståelse för motionärernas invändningar men delar inte åsikten att programgruppens förslag ska strykas. För tio år sedan infördes påföljden sluten ungdomsvård och allt fler ungdomar döms till denna påföljd, men tyvärr finns stora problem med kvalitén på vården och eftervården. För att stoppa brottsspiralen för dessa unga vill programgruppen att alla intagna garanteras en individuell behandlingsplan och uppföljning efter frigivningen. Partistyrelsen delar den uppfattningen samt att förberedelserna inför frigivandet och utslussningen måste fungera bättre, och att Statens institutionsstyrelse (SiS) därför kan föreslås ta ett helhetsgrepp och ansvara för insatserna hela vägen – i samverkan med socialtjänsten.

Partistyrelsen menar, liksom programgruppen, att det är dyrt med tvångsvård av unga människor, men att det kostar mer – både i mänskligt lidande och i förlängningen rent ekonomiskt för samhället – att inte stå för den kostnaden.SiS verksamhet för ungdomar som begått brott och dömts till sluten ungdomsvård (LSU), betalas helt av staten. Den som avtjänat sluten ungdomsvård kan sedan behöva fortsatta insatser med t.ex. tvångsvård enligt LVU. Dessa insatser måste till största delen betalas av kommunerna. Här finns en uppenbar risk att kommunens ekonomi och politiska prioriteringar gör att unga kriminella sedan inte får vård under den tid de behöver.

Partistyrelsen delar programgruppens förslag att vårdkedjan måste stärkas över hela landet, och att staten i dessa fall ska ta över en större del av kommunernas vårdavgifter för tvångsvård vid SiS ungdomshem (enligt LVU) av unga som riskerar fortsatt kriminalitet. Ett ökat kostnadsansvar för staten gällande sådana fall av tvångsvård, har redan prövats i projektet MVG (Motverka våld och gäng). I det projektet har SiS och 15 utvalda kommuner på regeringens uppdrag arbetat för att förbättra sin samverkan kring ungdomar med stora behov. MVG-satsningen har omfattat ett statligt, ekonomiskt stöd/subvention till de 15 kommunerna och en satsning på särskilda samordnare som följt de unga från tiden på institution och till de insatser som ska fortsätta vid hemkomsten.

En tydlig effekt av den ekonomiska subventionen var, enligt SiS, ”att placeringarna ökat kraftigt i MVG-kommunerna. Ökningen är närmare 50 procent vilket tyder på att behoven av kvalificerade insatser är betydligt mer omfattande än man känt till tidigare.” Partistyrelsen menar att programgruppens förslag är värda att pröva. Partistyrelsen föreslår att motion G2, yrkande 13, avslås.