Landsmötesbloggen

Folkpartilandsmöte på Internet

G54-G56 Arv

G54. Efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt

Motionär: Jan Ertsborn, Falkenberg

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att den efterlevande maken ska kunna behålla makarnas tidigare gemensamma bostad även om detta skulle inkräkta på särkullbarnens rätt till arv efter sin avlidne förälder

Den 1 januari 1988 infördes arvsrätt för efterlevande make med innebörd att all den avlidnes kvarlåtenskap tillföll den efterlevande maken med fri förfoganderätt och att bröstarvingar därmed fick vänta med att utfå sitt arv till dess båda makarna var avlidna. En förutsättning härför var dock att den avlidne inte efterlämnade särkullbarn. Dessa tillförsäkrades nämligen rätt att omedelbart erhålla sitt arv efter sin avlidne förälder. Genom testamente kan makarna förändra situationen för särkullbarnen genom att inskränka deras rätt till arv efter sin förälder till laglotten (som är hälften av arvslotten).

För många är förmögenhetssituationen sådan att familjens stora förmögenhet består av en villa eller en bostadsrätt, som utgör makarnas permanentbostad. Detta innebär att i många fall tvingas efterlevande make att avyttra och flytta från permanentbostaden för att kunna få medel till att betala ut särkullbarnens arv. Detta är minst lika otillfredsställande, som det var när en make eller makar tvingades flytta på grund av en orimligt hög fastighetsskatt.

Det krävs därför lagändringar så att den efterlevande maken kan bo kvar i den permanentbostad, som kanske innehafts under mycket lång tid.

Det har såsom en lösning på detta problem föreslagits att även särkullbarnen ska vänta med att få ut sitt arv till dess att även efterlevande make avlidit. Detta är emellertid ingen tillfredsställande lösning på grund av att den öppnar alltför stora möjligheter för den efterlevande maken att vidta sådana dispositioner att särkullbarnens arvsrätt helt äventyras.

I stället bör en lösning sökas så att permanentbostaden kan behållas av efterlevande maken och övrig egendom utskiftas till särkullbarnen.

Vår regel i 3 kap. 1 § 2 st. om rätt för den efterlevande maken att alltid få egendom till så stort värde som motsvarar fyra gånger basbeloppet (i dag drygt 170 000 kronor) räcker inte till när fråga är om en villa eller en bostadsrätt.

I Finland har införts en särskild rätt för den efterlevande maken att oskiftad i sin besittning få behålla den bostad, som utgjort makarnas gemensamma hem. All övrig egendom utskiftas.

Den finländska modellen innebär att särkullbarnen får vänta med att få ut sitt arv vad gäller bostaden. Den tillgodoser på så sätt efterlevande makens mycket rimliga krav på att få bo kvar i den tidigare gemensamma bostaden. Den tillgodoser vidare särkullbarnen på så sätt att bostaden inte kan avyttras av den efterlevande maken utan särkullbarnens aktiva medverkan.

Det är möjligt att det kan finnas andra alternativ än det som valts i Finland. Det viktiga är att frågan snarast blir föremål för en allsidig utredning och att inriktningen av den utredningen är att efterlevande make ska kunna behålla den tidigare gemensamma bostaden även i situationer där detta inkräktar på särkullbarns arvsrätt.

G55. Avskaffa laglottsinstitutet i Ärvdabalken

Motionär: Ola V. Palm, Stockholm

Förslag till landsmötesbeslut:

att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för att laglottsregeln i ärvdabalkens 7 kap. 3 § avskaffas

Dagens regler innebär en inskränkning för enskild individ att bestämma hur dennes tillgångar ska disponeras i framtiden. I dag kan man inte testamentera bort laglotten. Inte speciellt liberalt för en folkpartist. Det är inte första gången denna fråga väcks. T.ex. föreslog Familjelagssakkunniga redan 1981 att laglotten skulle avskaffas. Också i ett antal riksdagsmotioner har förslaget tagits upp. Alltid utan att något hänt. Det är bara i Norden som denna och liknande regler finns. Den har säkert tillkommit för flera århundraden sedan för att trygga släktens välstånd så att fast egendom kunde överföras från släktled till släktled. Som samhället har utvecklats finner jag regeln otidsenlig, med alla de olika typer av familjebildningar som nu finns och som inte alltid är så varaktiga.

G56. Ändring av lagstiftningen när det gäller arv

Motionär: Marie Wahlgren, Arlöv

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet ska verka för en ändrad lagstiftning som stärker individens rätt att via testamente förfoga över den egna kvarlåtenskapen

Dagens lagstiftning vad avser arv speglar varken en modern människosyn eller den moderna familjen. I alla andra fall anser vi att vuxna människor själva och inte via staten är fria att bestämma vilka ekonomiska ansvar man har inför varandra. Visst särskilt ansvar föreligger endast om man ingått äktenskap eller mot egna minderåriga barn. Vi anser t.ex. inte att föräldrar är ansvariga ekonomiskt för sina vuxna barn vad gäller skulder. Dock föreskriver arvslagstiftningen att vuxna barn har ovillkorlig arvsrätt via den s.k. laglotten och att denna ej går att testamentera bort. Vissa förändringar har gjorts så att maken ärver före bröstarvingarna om de är makarnas gemensamma barn dock har särkullbarn rätt att begära ut sin laglott.

Lagstiftningen får i ett modernt samhälle både tragiska och direkt olämpliga konsekvenser. Vuxna särkullbarn kan t.ex. genom att kräva ut sin laglott tvinga efterlevande make att sälja sin bostad. Vilket innebär att den efterlevande inte bara behöver uppleva sorgen av att mista sin livspartner utan också traumat att förlora sitt hem. Ännu mer konstigt blir det om det i detta läge finns minderåriga som bor i det gemensamma hemmet.

Arvslagstiftningen måste ha fokus på att ge människor en rimlig möjlighet att själva bestämma om vem som ärver efter deras bortgång. Detta ger framförallt individen en möjlighet att skydda dem som står en närmast. Om dessa är make, egna barn, kanske makens barn bör inte samhället ha någon åsikt om. Det enda som samhället bör ha en åsikt om är skyddet av minderåriga barn. Lagstiftningen borde därför vara inriktad på att man som individ fritt kan via testamente få bestämma hur och vem som är arvsberättigade. Detta med ett enda undantag och det bör vara rätten för minderåriga särkullbarn att få ut sin laglott.

PS-svar:

I motion G54 föreslås att landsmötet beslutar att Folkpartiet liberalerna ska verka för att den efterlevande maken ska kunna behålla makarnas tidigare gemensamma bostad även om detta skulle inkräkta på särkullbarnens rätt till arv efter sin avlidne förälder. Eventuellt skulle även Sverige kunna använda den modell som finns i Finland som innebär att särkullbarnen får vänta med att få ut sitt arv vad gäller bostaden. ”Den tillgodoser på så sätt efterlevande makens mycket rimliga krav på att få bo kvar i den tidigare gemensamma bostaden. Den tillgodoser vidare särkullbarnen på så sätt att bostaden inte kan avyttras av den efterlevande maken utan särkullbarnens aktiva medverkan”, skriver motionären.

I motion G55 föreslås att partistyrelsen verkar för att laglottsregeln i ärvdabalkens 7 kap. 3 § avskaffas. Motionären anser att dagens regler innebär en inskränkning för en enskild individ att bestämma hur dennes tillgångar ska disponeras i framtiden. Enligt motionären är det inte liberalt att inte kunna testamentera bort laglotten. I motion G56 föreslås att landsmötet beslutar att Folkpartiet ska verka för en ändring av lagstiftningen som stärker individens rätt att via testamente förfoga över den egna kvarlåtenskapen. Dagens lagstiftning kan både få tragiska och direkt olämpliga konsekvenser, anser motionären. Vuxna särkullbarn kan t.ex. genom att kräva ut sin laglott tvinga efterlevande make att sälja sin bostad. Därför ska bara minderåriga särkullbarn ha rätt att få ut sin laglott. För övrigt ska varje individ fritt via testamente få bestämma hur och vem som är arvsberättigade.

Partistyrelsen är medveten om att det nuvarande systemet som reglerar när laglotten kan tas ut kan leda till komplikationer i de fall då särkullbarn begär ut sin laglott av den efterlevande maken eller makan. Frågan är dock om dessa komplikationer skulle minska om särkullbarnen skulle få stå tillbaka för den efterlevande. Partistyrelsen anser inte att det finns skäl att anta detta. Om särkullbarnen och den efterlevande inte kan komma överens om hur och när arvet ska betalas ut skulle en lagändring i den riktning som förespråkas i motion G54 tvärtom bara leda till att konflikten förlängs in i framtiden (till den tidpunkt då den efterlevande maken eller makan avlider). Partistyrelsen föreslår med detta att motionerna G54, G55 och G56 avslås.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: