Landsmötesbloggen

Folkpartilandsmöte på Internet

E Programpunkt 1-9 och motion E1-E12 LAS och konflikträtten

Programpunkter:

1. Den svenska modellen har flera fördelar. Idén om avtalsfrihet och möjlighet till kollektivavtal står sig också på 2000-talet. Den svenska arbetsmarknadsmodellen ger utrymme för flexibla och lokala lösningar. Parternas ansvar för att vårda ingångna avtal bidrar till arbetsfred.

2. Parterna borde medverka till en modernisering. Den svenska arbetsmarknaden har genomgått stora strukturförändringar sedan 1970-talet. För att ta tillvara utvecklingskraften i det svenska näringslivet behöver arbetsmarknadens regelverk ses över, till exempel genom ett nytt huvudavtal. Folkpartiet vill rikta en stark uppmaning till parterna att konstruktivt medverka till spelregler som kombinerar tillväxtkraft med trygghet i förändringen. Detta uppnås bäst genom avtal.

3. Fler och växande företag ger fler jobb. Arbetsmarknadspolitiken kan inte ses isolerat utan hänger ihop med närings- och företagarpolitiken och den ekonomiska politiken i stort. Det viktigaste som kan göras för att skapa en dynamisk arbetsmarknad är att stärka företagsklimatet inte minst genom entreprenörskap och se till att det lönar sig för den enskilde att arbeta, utbilda sig och ta risker.

4. EU-medlemskapet hotar inte den svenska modellen. Lavalutredningen visar att grunderna i den svenska arbetsmarknadsmodellen inte behöver förändras ur ett EU-perspektiv. Vi säger ja till fri rörlighet för arbetstagare inom EU och ja till ett medlemslands rätt att själv avgöra sin arbetsmarknadsmodell. Det är dock oroande att de svenska Socialdemokraterna och Europafacket anser att hela direktivet bör rivas upp. Det skapar osäkerhet och riskerar att leda till förändringar i direktivet som hotar den svenska modellen.

5. LAS behövs, men bör moderniseras. Det lagstadgade anställningsskyddet behövs för att garantera alla löntagares rättigheter, oavsett om de tillhör ett kollektivavtalsreglerat område eller ej. Regelverket vid uppsägningar skulle dock behöva moderniseras på ett par punkter så att det passar dagens näringsliv och så att företag vågar växa och anställa.

6. Utvidga tvåpersonersundantaget. Alla arbetsgivare, och inte som i dag enbart arbetsgivare med högst 10 anställda, ska ha rätt att undanta två personer från turordningen vid personalneddragningar. Det tar bort den olyckliga tröskeleffekt som finns i dagens regelverk. Möjligheten att undanta två personer kan också vara viktig för många mindre företag som behöver anpassa personalstyrkan i krisens spår. Även företag med över 10 anställda behöver få den möjligheten.

7. Kompetens bör få väga tyngre vid neddragningar. I enlighet med Globaliseringsrådets förslag bör parterna avtalsvägen låta kompetens (mätt enligt kriterier som de berörda parterna är eniga om) få väga tyngre vid avgörandet av vilka anställda som får stanna vid neddragningar. Sådana möjligheter finns redan på vissa avtalsområden, men bör tillämpas bredare. Om parterna inte kan nå en sådan överenskommelse, så bör det övervägas om lagändringar behöver göras för att mildra de problem som dagens turordningsregler kan innebära. En väg skulle kunna vara att öka antalet personer som får undantas från turordningsreglerna.

8. Proportionalitet vid stridsåtgärder. Det förekommer att facket missbrukar sin konflikträtt. Fackets agerande har i vissa fall inneburit att företagare som erbjuder bra villkor och har nöjda anställda har avslutat sin verksamhet. Ett missbruk av konflikträtten från fackets sida försämrar företagsklimatet och riskerar att skada trovärdigheten för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Om parterna fortsatt inte visar återhållsamhet i stridsåtgärder bör det införas en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt. Den närmare utformningen måste övervägas noggrant.

9. Avskaffa fackets vetorätt vid upphandlingar. Fackliga organisationer ska inte ha rätt att inlägga veto mot entreprenörer under åberopande av medbestämmandelagen. 

E1. Avskaffa LAS!

Motionär: Lennart Rohdin, Gräddö

Förslag till landsmötesbeslut:

att landsmötet uttalar att LAS bör avskaffas

Folkpartiet var förtjänstfullt pådrivande i arbetet på 60- och 70-talet för att driva fram trygghetslagarna på arbetsmarknaden. Syftet var att försäkra sig om att inte de svagaste på arbetsmarknaden drabbades hårdast vid förändringar. Vi vet av erfarenhet att alla trygghetssysten, eller för den delen skattesystem, har en tendens att få aktörerna att anpassa sig så att systemet passar dem, dvs. oftast dem som har störst resurser att utnyttja systemet för sin räkning. Mer än tre decennier efter trygghetslagarnas införande tvingas vi alldeles uppenbart konstatera, att de i dag är ett starkt skydd för dem som är inne på arbetsmarknaden och varit det länge. De som står utanför, dvs. främst invandrare, ungdomar och kvinnor som varit utanför arbetsmarknaden, är de som drabbas hårdast. Trygghetslagarna har blivit ett skydd för dem som är innanför mot dem som står utanför. Det var i alla fall inte Folkpartiets avsikt i kampen för en tryggare arbetsmarknad. LAS bör avskaffas! Arbetsmarknadens parter har ett ansvar att säkerställa att de som står utanför arbetsmarknaden också får möjlighet att komma in.

E2. Parternas ansvar för att minska utanförskapet

Motionär: Folkpartiet liberalerna Stockholms län

Förslag till landsmötesbeslut:

att landsmötet uttalar att parterna på arbetsmarknaden ska ta sitt ansvar för att minska utanförskapet på arbetsmarknaden

att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för att staten initierar samtal med parterna för att påtala deras ansvar för alla medborgarnas möjligheter på arbetsmarknaden

Saltsjöbadsavtalet, som LO och SAF undertecknade på Grand Hôtel i Saltsjöbaden den 20 december 1938, innehåller spelregler för arbetsmarknaden.

Det fanns då långtgående planer på politisk inblandning i form av förbudslagstiftning vilket LO och dåvarande SAF avvisade. Ett förslag som fördes fram av regeringen 1935 innebar att genom lagstiftning förbjuda vissa typer av aktioner. Saltsjöbadsavtalet gjorde emellertid sådana ingripanden överflödiga. De inledde förhandlingar som resulterade i ett huvudavtal för den privata sektorn.

Saltsjöbadsavtalet reglerade förhandlingsordning, konflikträtt och frågor om samhällsfarlighet. Avtalet blev startskottet för samförstånd och samarbetsvilja, som kom att prägla arbetsmarknaden under en lång tid. Politiker överlät till parterna att hitta lösningar. Ett ansvar som förpliktigar även i dag.

Det har dock skett statlig inblandning t.ex. under 1970-talet då några lagar till förmån för arbetstagare stiftades. Striden om löntagarfonderna 1983 var ett annat exempel på statlig inblandning som dock inte gick att genomföra på grund av starka protester.

Även i dag kan vi konstatera att parterna på arbetsmarknaden uppvisar intresse för att hålla politikerna borta från spelet på arbetsmarknaden. Parterna vill ha makten över arbetsmarknaden och avgöra vilka spelregler som ska gälla på arbetsmarknaden.

Samtidigt som parterna signalerar sitt ansvar för arbetsmarknaden kan vi konstatera att många individer har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Kvinnor, unga, äldre och personer med invandrarbakgrund möter barriärer. De som finns inne i systemet gynnas på bekostnad av dem som står utanför. Parterna måste bidra till att hitta en lösning på hur utanförskapet och barriärerna ska minska. Det går inte att komma ifrån att LAS med nuvarande utformning och tillämpning gör det svårare för ungdomar, invandrare och i viss mån kvinnor att få jobb. Ungdomar får regelmässigt sparken när den lagstiftade provanställningen på sex månader går ut.

Kommer arbetsmarknadens parter ta sitt ansvar för att förbättra arbetsmarknadens sätt att fungera?

Staten har en viktig roll i att påverka rollfördelning och ansvar genom ansvaret för alla medborgare. Regeringen borde ta initiativ till att påpeka för parterna deras ansvar samt påtala vikten av att Saltsjöbadsandan utvecklas. Det behövs nya lösningar i 2000 talets Sverige. Ett ansvar som parterna måste ta.

E3. Ett Sverige fyllt av företagande

Motionär: Folkpartiet liberalerna Stockholms län

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att regelverket inklusive LAS ses över och anpassas till ett differentierat system för 0–9 anställda.

Det är bra att en arbetsgrupp i Folkpartiet arbetat med företagarfrågor. Dock utgör andelen företag med färre än tio anställda nittiofem procent av det totala antalet företag i Sverige. Av Sveriges dryga 1 miljon företag är det cirka 74 000 som har fler än 10 anställda (källa: regionfakta.com).

Folkpartiet gör samma inriktning på sin företagarpolitik som Socialdemokraterna har gjort i decennier och även Moderaterna. Regler för entreprenörskap riktas systematiskt mot de företag som har 10 eller fler anställda. Vi anser att det borde vara möjligt att sätta upp system som är olika för alla de företag som har färre än 10 anställda, det vill säga, till småföretagen, eller som de borde kallas, mikroföretagen.

Detta innebär en stor obalans i hur regelverkat är utformat. Visserligen är forskning och utveckling oerhört viktigt för Sveriges framtid. De små företagen, mikroföretagen, har oftast små möjligheter att hålla på med sådan lyx. De är ständigt sysselsatta med att klara av att överleva, betala ut löner och möta marknadens behov och krav.

Av de femtiosex punkter i programmet ”Ett Sverige fyllt av entreprenörskap och företagande” finns det ganska få som kan anses rikta sig enkom till mikroföretagen. För att vårt parti ska ha någon trovärdighet i dessa frågor anser vi att man bör arbeta med att inrikta sig på ett differentierat regelsystem där en inriktning finns för företag med 0–9 anställda, för mikroföretagen, samt ett som har en inriktning på 10 och uppåt. LAS är en lag som ska finnas kvar, inte minst så att inte arbetsgivare godtyckligt missgynnar sina arbetstagare, men den är i dag inte tillräckligt anpassad till den speciella situation som de minsta företagen har att förhålla sig till. Det behövs en ”småföretagar-LAS” för mikroföretagen.

E4. Ta bort LAS för mikroföretag med upp till 9 anställda

Motionär: Folkpartiet liberalerna Östermalm, Stockholm

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet ska verka för att turordningsreglerna tas bort för mikroföretag med upp till nio anställda för att underlätta kapacitets- och personalanpassning

Turordningsreglerna i LAS hindrar mikroföretag att utvecklas och våga anställa och skapar mindre rörlighet på arbetsmarknaden.

E5. Utvidga LAS turordningsregler

Motionärer: Agneta Berliner, Västerås, Alexander Bard, Stockholm, Jan Ertsborn, Falkenberg, Anette Gerhardsson, Arboga, Ove Jansson, Västerås, Kia Larsson Lantz, Bandhagen, Camilla Lindberg, Borlänge, Jan-Erik Lundström, Västerås, Jan Rejdnell, Västerås, Mathias Sundin, Norrköping

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att 10 personer får undantas från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (LAS)

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (LAS) avskaffas helt för företag med upp till 50 anställda

Sveriges ekonomiska utveckling är beroende av att de kommande åren blir en renässans för småföretagandet. Det är små och medelstora företag som i hög grad kommer att stå för ökningen av arbetstillfällen och tillväxt i Sverige i framtiden. Det är småföretagandet som måste bli ekonomins spjutspets mot framtiden. Goda förutsättningar för småföretagen är avgörande för att motverka arbetslöshet och säkra välfärden. Små företag som växer till medelstora.

Därför är det viktigt att ifrågasätta dagens arbetsrätt som är utformad utifrån stora företag, stora fackföreningar och långvariga anställningar som försörjningsmöjlighet. Så ser varken dagens eller framtidens Sverige ut. Med fler tjänsteföretag, högre specialiseringsgrad och mer kunskapsinnehåll även i tillverkande industri blir enskilda medarbetares kompetens allt viktigare för företagens framgång – medarbetarna är inte utbytbara kuggar i ett produktionsmaskineri. Och det är flexibla och konkurrenskraftiga företag på en rörlig arbetsmarknad som ger enskilda människor de bästa förutsättningarna för arbetstrygghet. Varje anställningsbeslut behöver bli mindre riskfyllt så att fler anställs och trösklarna till arbetsmarknaden behöver sänkas så att fler som står långt ifrån arbetsmarknaden får arbete.

Turordningsreglerna i LAS gynnar främst dem som arbetar kontinuerligt och samlar på sig många anställningsår hos samma arbetsgivare. LAS reser hinder mot ungdomar, kvinnor och invandrare som försöker komma in på arbetsmarknaden. Ett stelbent arbetsskydd med sist-in-först-ut-principen anges t.ex. ofta som en av tre orsaker till en hög ungdomsarbetslöshet (de andra två orsakerna är höga ingångslöner och gymnasieutbildningar som inte svarar upp mot arbetsmarknadens behov). Turordningsreglerna minskar rörligheten på arbetsmarknaden eftersom fast anställda inte vill byta jobb och hamna sist på LAS-listan. Låg rörlighet slår mot ungdomar som inte får chansen att ta sig in på arbetsmarknaden. Turordningsreglerna har även gjort att en betydande del av den invandrade befolkningen kommit att fungera som en slags arbetsmarknadsbuffert – en systematisk diskriminering. När det är svårt att säga upp medarbetare blir företagen också försiktiga med nyrekryteringar. På så vis motverkar LAS generellt att de som står utanför arbetsmarknaden får ett fast jobb.

Anställningsbesluten behöver också göras enklare genom turordningsregler som medger större flexibilitet för företag i besluten om vilka medarbetare som behövs i företaget. Dagens turordningsregler i LAS förhindrar småföretagare från att i kärva tider sätta samman det medarbetarteam som bäst tillgodoser kundernas krav och efterfrågan på marknaden. Därmed förhindras företaget att vara så konkurrenskraftigt som möjligt. Detta kan givetvis äventyra hela företagets existens och samtliga medarbetares försörjningsmöjlighet.

Stora företag kan i kraft av sin storlek i dag genom förhandlingar med berörda fackföreningar förhandla bort turordningsreglerna i LAS. I turordningsreglerna görs i dag undantag för två personer i företag med mindre än tio anställda. Reglerna behöver dock göras mer generella och flexibla så att alla företag får större möjlighet att påverka vilka medarbetare som bäst behövs i företaget. Samtidigt som skyddet för anställda mot godtycklig behandling är fortsatt tydligt – saklig grund för uppsägning ska även fortsättningsvis vara ett krav.

Utifrån dessa resonemang bör 10 personer i alla företag kunna undantas från turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd (LAS) och för företag med upp till 50 anställda bör turordningsreglerna i LAS helt avskaffas.

E6. Reformera lagen om anställningsskydd

Motionärer: Per-Åke Fredriksson, Gävle, Inger Hilmansson, Kalmar, Mats Siljebrand, Södertälje, Mathias Sundin, Norrköping, John Thornander, Borlänge

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att lagen om anställningsskydd reformeras så att kompetens och skicklighet vägs in som parametrar utöver ren anställningstid vid turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

Sverige har en av Europas högsta ungdomsarbetslöshet. En stor bidragande orsak till detta är hur lagen om anställningsskydd (LAS) är konstruerad. Genom att lagen slår fast principen sist in – först ut, det vill säga den som har många anställningsår hos sin nuvarande arbetsgivare sitter säkert innebär det att unga människor som oftast har kort anställningstid alltid får gå först. Det spelar ingen roll hur kompentent eller produktiv man är, endast tiden räknas. LAS fokusering på enbart anställningstid medför således att unga människor har svårt att få ett fotfäste på arbetsmarknaden.

För att öka unga människors utsikter att etablera sig på arbetsmarknaden och kunna hålla sig kvar vid en lågkonjunktur måste LAS reformeras så att även kompetens och skicklighet vägs in som parametrar och inte enbart anställningstid. Därmed får denna grupp möjlighet att kompensera sin kortare anställningstid med sin kompetens och skicklighet inom den anställning man har och därigenom behöver man inte alltid vara den som får gå först.

En sådan reformering innebär på intet sätt att lång anställningstid bli irrelevant eftersom den som har lång anställningstid rimligen också har haft tid att kompetensutveckla sig och bli skicklig inom sin anställning.

Hur kompetens och skicklighet ska bedömas är en fråga för arbetsmarknadens parter, men lagstiftaren måste först besluta att lagen om anställningsskydd ska reformeras så att även dessa parametrar vägs in utöver ren anställningstid. Lagstiftaren måste ge unga människor en större chans att hålla sig kvar på arbetsmarknaden även vid lågkonjunktur.

E7. Avveckla turordningsreglerna med förnuft

Motionär: Mikael Ståldal, Stockholm

Förslag till landsmötesbeslut:

att landsmötet uttalar: ”Turordningsreglerna enligt LAS § 22 ska avskaffas. För att undvika att arbetsgivare använder arbetsbrist som svepskäl för att göra sig av med anställda som de ogillar så ska återanställningsrätten enligt LAS § 25 behållas. De regler mot diskriminering som gäller vid anställning ska gälla även vid uppsägning pga. arbetsbrist.”

Turordningsreglerna i LAS är något av en helig ko i Sverige. Men det är hög tid att ifrågasätta dem.

Turordningsreglerna skapar ett allvarligt insider-outsider-problem. De gynnar de som haft en fast anställning under lång tid på bekostnad av dem som inte haft det. Turordningsreglerna gör att arbetsgivare blir mindre benägna att ge folk fast anställning. De som drabbas är främst ungdomar och invandrare. Sverige har internationellt sett en anmärkningsvärt hög ungdomsarbetslöshet, och jag är övertygad om att turordningsreglerna är en betydande orsak bakom det.

Ungdomar i dagens Sverige har svårt att få jobb överhuvud taget, men ännu svårare att få fast anställning. Och utan fast anställning blir det mycket svårare att skaffa bostad då både hyresvärdar och banker ofta kräver fast anställning för att hyra ut eller låna ut.

Turordningsreglerna hämmar också rörligheten på arbetsmarknaden då de som har varit fast anställda länge blir mindre benägna att byta jobb eftersom de då måste ”börja om från början” i turordningen och därmed i praktiken får sämre anställningstrygghet. Jag tror att ökad rörlighet på arbetsmarknaden vore bra för ekonomin då folk som byter jobb sprider kunskap mellan företag. Dessutom skulle risken för långtidssjukskrivning minska då folk som mår dåligt på sitt jobb får större benägenhet att byta jobb innan de blir sjuka.

Turordningsreglerna ger också facket orimligt stor makt då arbetsgivare kan förhandla fram avsteg med facket. Wanja Lundby-Wedin hotade i december 2006 att LO kommer bli mer restriktiva med att bevilja avsteg från turordningsreglerna vid uppsägning av personal om regeringens förslag om a-kassan genomförs. Ren politisk utpressning från LO mot alliansregeringen.

Ett avskaffande av turordningsreglerna ger vid en första anblick en mycket sämre anställningstrygghet för alla som är fast anställda i dag. Men i praktiken är detta inte så illa som det låter eftersom det också kommer bli lättare att hitta nytt jobb med ny fast anställning då arbetsgivare skulle bli mer benägna att anställa.

Ett avskaffande av turordningsreglerna måste dock göras på ett genomtänkt och ansvarsfullt sätt. Och jag tror att Folkpartiet är det parti som har bäst förutsättningar att formulera och driva ett förslag om detta som på sikt kan vinna stöd i hela Alliansen.

Centerpartiet verkar ha ambition göra något åt turordningsreglerna, men därifrån kommer det ogenomtänkta och rent av bisarra förslag. Nu senast föreslog en centerarbetsgrupp i rapporten ”En modern svensk modell” att ”mildra kravet på uppsägning utan saklig grund under de första två åren av en fast anställning”, vilket i praktiken torde innebära att varje anställning inleds med två års obligatorisk de facto provanställning (efter att eventuell normal provanställning löpt ut). Det är inte ett ansvarsfullt sätt att hantera arbetsrätten på. Ett avskaffande av turordningsreglerna innebär inte att man ska riva upp hela LAS. Tvärt om är det viktigt att andra delar av LAS behålls, framförallt återanställningsrätten och rätten till minst en månads uppsägningstid för fast anställda. Det är turordningsreglerna enligt LAS § 22 som ska avskaffas. Detta innebär att arbetsgivaren få välja vilka som ska sägas upp när personalstyrkan ska minskas vid arbetsbrist, precis som arbetsgivaren får välja vilka som ska anställas när personalstyrkan ska utökas. Ett problem med detta är att det kan leda till att arbetsgivare använder arbetsbrist som svepskäl för att säga upp någon av andra skäl. För att undvika det bör återanställningsrätten enligt LAS § 25 behållas och kanske stärkas. Det bör inte vara möjligt att säga upp valfri person pga. ”arbetsbrist” för att veckan efter anställa någon annan på samma position.

De regler mot diskriminering som gäller vid anställning bör gälla även vid uppsägning pga. arbetsbrist.

E8. Stärk rättsskyddet i uppsägningsprocessen

Motionär: Sven Jägervall, Halmstad

Förslag till landsmötesbeslut:

att arbetsgivares beslut om undantag i turordningskretsen ska kunna överprövas i domstol eller motsvarande

Trygghet i anställningen och förbud mot godtycke vid uppsägning är en omistlig del av en socialliberal arbetsmarknadspolitik.

Särskilt viktigt är en rättssäker process i tider med många varsel och uppsägningar. En rättssäker hantering vid uppsägning vid arbetsbrist är också ett krav medborgarna kan ställa på ett rättssamhälle. Det rättsliga skyddet måste gälla hela uppsägningsprocessen, i många fall medges undantag i turordningskretsen dels efter förhandling med medarbetarnas organisationer och dels som ensidiga arbetsgivarbeslut.

Oberoende om beslutet tas efter förhandling eller ej saknas ett rättsligt bindande skydd mot godtycke. Möjligheterna för den enskilde arbetstagaren att få ett uppenbart godtyckligt undantagsbeslut undanröjt är i dag begränsat.

I en rättsstat är det rimligt att eventuellt godtycke i ett undantagsbeslut kan prövas i högre instans innan det verkställs.

E9. Förebygg ungdomsarbetslöshet med flexicurity

Motionär: Roger Haddad, Västerås

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet ska verka för ett införande av ett s.k. flexicuritysystem inom arbetsmarknadspolitiken

En av Folkpartiet liberalernas viktigaste utmaningar är att bryta utanförskapet i alla dess former. Våra viktigaste instrument för detta är utbildning och arbete. Samtidigt som Sverige satsar stora resurser på utbildning finns det strukturella problem i utbildningssystemet som under många år bidragit till avhopp från skolan. En viktig förklaring till ungdomsarbetslösheten är dåliga utbildningsresultat, avhopp från gymnasieskolan eller att ungdomar har en utbildning som inte efterfrågas på arbetsmarknaden. En annan viktig förklaring är att gymnasieskolan är för teoretisk, här välkomnas de nya lärlingsutbildningarna.

Det går dock inte att bortse ifrån och blunda för att det finns strukturella hinder inom nuvarande arbetsmarknadslagstiftning. Detta har ett antal rapporter visat på, bl.a. Globaliseringsrådets rapport som visar att trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är höga inte minst när det gäller ungdomar. Det finns flera hinder i dag allt från höga ingångslöner, höga arbetsgivaravgifter till svårighet att säga generellt anställa och säga upp personal på ett mer flexibelt sätt.

Folkpartiet liberalerna måste anta denna utmaning och ta fram en arbetsmarknadspolitik som underlättar för människor att få ett arbete generellt, och ungdomar i synnerhet. Vi ska också underlätta för arbetsgivare att våga anställa. Folkpartiet bör utreda förutsättningarna för att införa ett s.k. Flexicuritysystem liknande den danska modellen men som ska bedömas utifrån svenska förhållanden och införa en sådan modell som kan skapa en rörligare arbetsmarknad och bidra till att fler kan få ett arbete, samtidigt som ersättningsnivåerna måste höjas och anpassas för att också hålla när en anställd sägs upp.

Att enbart fokusera på utbildningspolitiken är inte tillräckligt, Folkpartiet måste ta sig an några arbetsmarknadspolitiska regelverk för att få till förbättringar.

E10. Avtalsfrihet på arbetsmarknaden

Motionärer: Agneta Berliner, Västerås, Alexander Bard, Stockholm, Jan Ertsborn, Falkenberg, Ove Jansson, Västerås, Kia Larsson Lantz, Bandhagen, Camilla Lindberg, Borlänge, Jan-Erik Lundström, Västerås, Jan Rejdnell, Västerås, Mathias Sundin, Norrköping

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att ta bort möjligheten till strids- och sympatiåtgärder mot företag som inte har kollektivavtal

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att stridsåtgärder mot tredje part inte ska vara tillåtna

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att kollektivavtal inte får vara ett krav vid offentlig upphandling

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att införa en proportionalitetsregel som begränsar rätten till strids- och sympatiåtgärder

Det är små och medelstora företag som i hög grad kommer att stå för ökningen av arbetstillfällen och tillväxt i Sverige i framtiden. Alla politiska partier talar om att småföretagandet måste stimuleras. Då är det viktigt att undanröja hinder för företagande och underlätta utvecklingskraften i de små och medelstora företagen. Avtalsfrihet och företagsspecifika lösningar är en bättre lösning än en standardmodell för alla och krav på anslutning till kollektivavtal.

Avtal ska ingås fritt mellan människor och företag. Så är det inte i dag på den svenska arbetsmarknaden. Företag och anställda som valt att teckna individuella anställningsavtal kan i dag utsättas för stridsåtgärder bara av den anledningen. Oavsett om man kommit överens om bättre, lika eller sämre villkor än branschens kollektivavtal. Alla ska ha lika – oavsett om det passar det enskilda företaget eller dess medarbetare bättre att utforma villkoren på ett annorlunda sätt.

Kollektivavtalen ger också de fackliga organisationerna ekonomiska fördelar i form av extraavgifter av olika slag (granskningsavgifter, mätningsavgifter) som kopplas till lönesumman i vissa branscher. Vilket gör det angeläget för facken att så många företag som möjligt ansluter till kollektivavtalen. Valet att teckna kollektivavtal eller inte ska vara frivilligt – inte något som en facklig organisation kan tvinga på ett företag och dess medarbetare. Vem minns inte ett antal LO-förbunds blockad mot salladsbaren i Göteborg eller flera LO-förbunds blockad mot tre småföretag i Smålandsstenar för ett par år sedan? För att bara nämna några exempel på dagens regler där stridsåtgärder och sympatiåtgärder får tas mot företag som inte vill ansluta sig till standardvillkoren. Detta främjar inte entreprenörskap och småföretagande.

En fackförening ska inte, under hot om stridsåtgärd och sympatiåtgärd, kunna kräva att ett företag ansluter sig till ett kollektivavtal. Möjligheten till blockad mot företag för att tvinga fram kollektivavtal måste tas bort.

Företag som ingått kollektivavtal för att uppnå fördelen med fredsplikt ska inte kunna hotas med eller utsättas för strids- eller sympatiåtgärd. Inte heller ska stridsåtgärd mot tredje part som inte har med en konflikt att göra vara tillåten. Inte heller ska avtal med fackförbund vara ett krav vid offentlig upphandling – då utestängs många små företag från offentliga kontrakt.

En stridsåtgärd måste vara rimlig i förhållande till sitt syfte och de skador som åsamkas företagen och tredje man. En stridsåtgärd som inte kostar den egna organisationen så mycket, men som slår hårt mot motparten och tredje man är inte av gagn för samhället. Därför bör det i svensk arbetsrätt finnas en proportionalitetsregel som begränsar rätten för strids- och sympatiåtgärder.

Det borde vara självklart för Folkpartiet liberalerna att arbeta för avtalsfrihet och mot orimliga stridsåtgärder på den svenska arbetsmarknaden.

E11. Begränsning av strejkrätten

Motionär: Ragnar Arvidsson, Helsingborg

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet ska verka för att fackföreningar utan kollektivavtal, på område där det finns kollektivavtal, ej har rätt att strejka i avsikt att erhålla kollektivavtal

att Folkpartiet ska verka för att ett skiljedomsförfarande införes som efter ansökan avgör vilken organisation som har kollektivavtalsrätten för ett visst område av arbetsmarknaden

Grunden för svensk arbetsrätt är kollektivavtal. Har man kollektivavtal så gäller fredsplikt. Det finns dock några undantag från denna regel. Det jag vill ta upp här är att fredsplikten bara gäller den organisation som tecknat kollektivavtalet. Andra fackliga organisationer har fri strejkrätt.

Det vanligaste är ju att det på arbetarsidan finns en LO-fackorganisation som är ensam om att driva facklig verksamhet på arbetsplatsen men det är inte alltid så. Det finns en del ej LO-anknutna organisationer på arbetsmarknaden.

En organisation som hörts en del på senare tid är syndikalisterna. Det är en gammal organisation som tagits över av en grupp revolutionärer som förespråkar politiska strejker och mer tycks vara inriktade på revolution än på facklig verksamhet. En annan organisation är Svensk Lokförarförening som strejkade för några år sedan. Det ledde inte till något resultat men massor av människor förhindrades att åka tåg. Ytterligare en sådan organisation är Brandmännens riksförbund som hotade att låta vissa hus brinna ner som påtryckning för fackliga krav. En sådan organisation är också Svenska Hamnarbetarförbundet.

Hamnarbetarförbundet grundades på 70-talet som en utbrytning från LO-förbundet Transport. Under årens lopp har det växt sig allt starkare och organiserar nu mer hälften av Sveriges stuveriarbetare. Anledningen till deras framgång kan tillskrivas just detta arbetsrättsliga förhållande att de alltid kan ta till eller hota med strejk.

Hamnarbetarförbundet har tilldelats en maktställning genom sin strejkrätt och genom hamnarnas centrala roll för Sveriges ekonomi. Skulle den här lilla gruppen om 1 700 medlemmar strejka skulle det snabbt bli mycket stora svårigheter för svensk industri och vår varu- och energiförsörjning. En strejk i en enstaka hamn kan i värsta fall stänga hamnen. Vilken Hamn vågar säga nej till Hamnarbetarförbundets krav när de vet att en strejk skulle göra att kunderna skulle välja en annan hamn? Och har kunderna flyttat så kommer de inte tillbaka bara för att strejken är slut.

Tillvägagångssättet är att Hamnarbetarförbundet ställer kraven och kommer med hoten och sedan sker uppgörelsen mellan Hamnen och Transportarbetarförbundet som är kollektivavtalsslutande part.

Den rättsliga grunden för agerandet är att varje organisation har rätt att ta till aktioner för få kollektivavtal. Jag förstår utgångspunkten. Vi kan inte ha en ordning som sanktionerar ett LO-monopol på facklig verksamhet men vi kan inte heller ha en ordning där företag kan slitas sönder för att två organisationer kämpar om kollektivavtalsrätten eller som i Hamnarna att de anställda kan tilltvinga sig förmåner genom att en organisation av två saknar fredsplikt. Det kan inte vara en omöjlighet att hitta ett sätt att legalt fastställa vilken organisation som ska vara bärare av kollektivavtalet och sedan måste fredsplikt gäller alla som berörs av slutet kollektivavtal.

Hur kan det komma sig att den här ordningen kan fortgå och hur kan LO acceptera att utbrytarfacken har denna guldsits? Jo, alternativet är värre för LO. Ett skiljedomsförfarande kunde ju ibland leda till att ett annat fack än LO fick kollektivavtalsrätten på något område. Detta skulle utmana LO:s monopolanspråk. LO och Socialdemokraterna bryr sig mindre om att företag kan köras i botten eller samhällsekonomin förlamas av strejker. Bara LO får upprätthålla sitt monopol på att sluta kollektivavtal. Denna förklaring kan väl inte göra vår vilja att åstadkomma en förändring mindre?

E12. Avskaffa fackets vetorätt mot underentreprenörer

Motionärer: Agneta Berliner, Västerås, Alexander Bard, Stockholm, Jan Ertsborn, Falkenberg, Anette Gerhardsson, Arboga, Ove Jansson, Västerås, Kia Larsson Lantz, Bandhagen, Camilla Lindberg, Borlänge, Jan-Erik Lundström, Västerås, Jan Rejdnell, Västerås, Mathias Sundin, Norrköping

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att avskaffa de fackliga organisationernas vetorätt i lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL)

En förutsättning för ett småföretagarvänligt klimat och en dynamisk tillväxt är att konkurrensen fungerar och etableringsfrihet underlättas. Hämmande regleringar måste därför motverkas.

I Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) finns en regel som innebär att arbetsgivare som planerar att låta en underentreprenör utföra ett visst arbete för sin räkning ska förhandla med facket innan beslut fattas. Enligt 39–40 §§ i lagen har de fackliga organisationerna även möjlighet att i vissa fall genom veto hindra arbetsgivaren att anlita en entreprenör. För att kunna utnyttja sin vetorätt ska facket göra en bedömning av om entreprenaden kan förväntas bryta mot lag, kollektivavtal eller på annat sätt strida mot det som är allmänt vedertaget inom avtalsområdet.

Denna vetorätt och den tillämpning som den ger möjlighet till är inte rimlig. Ursprungligen motiverades reglerna med att de skulle utestänga oseriösa entreprenörer. Tillämpningen av reglerna har dock inte alltid gått i lagens anda. Vetorätten har främst kommit att användas mot företag som saknar kollektivavtal. Det är dessutom principiellt oriktigt att fackliga organisationer getts mandat att övervaka och bedöma att lagar följs. Eventuella brott mot lagar ska självklart beivras genom normalt rättsligt förfarande. Möjligheten att anlita underentreprenörer ska dessutom varje företag själv ha rätt att besluta om utifrån affärsmässiga grunder.

Lagstiftningens tillämpning har fått orimliga konsekvenser för många mindre företag. Den arbetsgivare som inte vill ta strid mot facket anlitar enbart företag med kollektivavtal. Lagen har även kommit att utgöra en begränsning av etableringsfriheten eftersom den hindrar en sund konkurrens och försvårar för nyetableringar. De fackliga organisationernas vetorätt i MBL bör därför avskaffas.

PS-svar:

Den arbetsmarknadspolitiska rapporten lägger i punkt 1–4 fram de allmänna principerna som Folkpartiets politik på området vilar på. I punkt 1 argumenteras för att den svenska modellen med vidsträckt avtalsfrihet (inklusive möjlighet till kollektivavtal) har viktiga fördelar också på 2000-talet. I punkt 2 poängteras att avtalsfriheten också gör att de avtalsslutande parterna har ett ansvar för att medverka till att regelverket moderniseras i takt med samhällsutvecklingen. Arbetsmarknadspolitikens samband med ett positivt företagsklimat lyfts fram i punkt 3, och i punkt 4 fastslås att grunderna för den svenska arbetsmarknadsmodellen inte hotas av EU-medlemskapet. Partistyrelsen delar gruppens slutsatser och yrkar att punkterna 1–4 bifalls.Lagen om anställningsskydd (LAS) tas upp i rapportens punkt 5–7 samt i ett antal motioner. Punkt 5 i rapporten slår fast att LAS också i dag tillvaratar ett viktigt löntagarintresse eftersom långt ifrån alla löntagare omfattas av kollektivavtal, där anställningsskyddet annars skulle regleras. I punkten konstateras samtidigt att LAS behöver moderniseras så att företag vågar växa och anställa. I punkt 6 och 7 preciseras att detta bör innebära att regeln om undantag i turordningskretsen bör gälla för alla arbetsgivare oavsett antal anställda, samt att Globaliseringsrådets förslag om ökad hänsyn till anställdas kompetens vid nedddragningar genomförs (till exempel genom att öka antalet personer som får undantas från turordningsreglerna). Punkt 7 argumenterar för att arbetsmarknadens parter har huvudansvaret för att medverka till en modernisering, men om parterna inte kan nå en sådan överenskommelse bör lagändringar övervägas.

Av motionerna uttalar sig två stycken om LAS på ett övergripande plan. Motion E1 yrkar att LAS avskaffas i sin helhet och att alla frågor om anställningsskydd i stället ska hanteras i avtal mellan arbetsmarknadens parter. Motion E2 pekar på parternas ansvar för att minska utanförskapet på arbetsmarknaden (yrkande 1) och vill att partistyrelsen ska verka för att staten initierar samtal med parterna för att motverka detta utanförskap (yrkande 2). Effekterna som LAS har på bland annat ungdomars och invandrades möjligheter på arbetsmarknaden nämns särskilt.

Flera motioner tar upp turordningsreglerna ur ett småföretagarperspektiv. Motion E3 vill att arbetsrättens regelverk inklusive LAS ses över och differentieras för företag med högst nio anställda. Motionären argumenterar för en ”småföretagar-LAS”. Även motion E4 förespråkar särskilda LAS-regler för företag med högst nio anställda, men anser att turordningsreglerna i LAS helt ska avskaffas för dessa företag. I motion E5 yrkande 1 föreslås att det nuvarande s.k. tvåpersonsundantaget i turordningsreglerna utvidgas till tio personer, och i yrkande 2 föreslås att turordningsreglerna helt slopas för företag med upp till 50 anställda.

Övriga motioner om LAS föreslår att lagen behålls men att mer eller mindre omfattande förändringar görs. Motion E6 förespråkar inte avskaffande av turordningsreglerna i LAS, men föreslår att det vid upprättandet av turordningen skas väga in även kompetens och skicklighet jämte anställningstid. Motion E7 yrkar att turordningsreglerna i LAS avskaffas, men att reglerna om återanställning behålls (detta för att förebygga att arbetsgivare använder arbetsbrist som svepskäl för att göra sig av med anställda som de ogillar). Motion E8 vill att beslut eller överenskommelser om lokala undantag från turordningskretsen ska kunna överprövas i domstol. Motion E9 talar för införandet av det så kallade flexicuritysystemet enligt dansk modell, det vill säga svagare skydd mot uppsägning men i gengäld högre ersättningsnivå vid arbetslöshet.

 

Partistyrelsen vill med anledning av programförslaget samt motionerna om LAS anföra följande.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen har som helhet varit framgångsrik under de drygt hundra år den funnits. Det är en fördel för hela samhället att staten om möjligt avstår från lagstiftning, och i stället överlåter åt arbetsmarknadens parter att lösa frågorna genom kollektivatal. På så sätt åstadkoms mer flexibla lösningar. Parternas ansvar för att vårda ingångna avtal bidrar i sin tur till arbetsfred.

Likafullt fanns det tunga argument bakom Folkpartiets krav på arbetsrättslig lagstiftning, som på 1970-talet resulterade i LAS. Viktigast av allt är att många löntagare inte arbetar på arbetsplatser med kollektivtal, och i avsaknad av lagstiftning lämnas dessa i så fall helt utan skydd. Det är inte heller rimligt att den anställde i alla lägen skulle vara tvingad att ansluta sig till en facklig organisation och kräva kollektivavtal för att ha någon form av grundskydd. LAS är en till största delen dispositiv lagstiftning, dvs. den kan avtalas bort i lokala överenskommelser. Icke desto mindre är det viktigt, framför allt för löntagare utan fackligt medlemskap, att det finns en generell lagstiftning i botten. Partistyrelsen anser alltså att argumenten för införande av LAS fortfarande äger giltighet. Partistyrelsen yrkar därmed bifall till punkt 5 och avslag på motion E1.Vad gäller situationen för ungdomar och invandrare, som nämns i motion E2, kan partistyrelsen inledningsvis instämma i att all lagstiftning till skydd för anställda ofrånkomligen betyder att den som redan har fast jobb gynnas i förhållande till den som är på väg in på arbetsmarknaden. Detta kallas ofta för insider–outsiderproblematiken.

Det är viktigt att skilja på uppsägning på grund av arbetsbrist, dvs. när företaget behöver minska sin personal i största allmänhet, och uppsägning på grund av personliga skäl. Det är vid uppsägning på grund av arbetsbrist som turordningsreglerna gäller och som insider–outsiderproblematiken är ett faktum. I detta sammanhang leder turordningsreglerna till att ungdomar och nyligen invandrade ofta, på grund av kort anställningstid, har en osäkrare ställning på arbetsmarknaden. Denna problematik kan dock inte rimligen användas som argument för att turordningsreglerna i sig avskräcker arbetsgivare. Turordningsreglerna gör ju tvärtom att det den senast anställde ofta är lättast att säga upp.

Den konkurrensnackdel som arbetsrätten kan sägas skapa för ungdomar och nyligen invandrade kan i så fall snarare sättas i samband med uppsägning av personliga skäl. Eftersom det är svårt att säga upp någon av personliga skäl kan arbetsgivare tyvärr ofta känna sig osäkra inför att anställa en ung person, därför att denne naturligen saknar arbetslivserfarenhet, eller en nyligen invandrad person, därför att det kan vara svårt att veta om denne har den kompetens som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden. Denna problematik måste erkännas, men partistyrelsen vill även understryka att det önskvärda i att det är svårt att säga upp någon av personliga skäl. En uppluckring av arbetsrätten på den punkten vore inte önskvärd eftersom det skulle leda till otryggare arbetsplatser.

Samtidigt har dock partistyrelsen sympati för det resonemang som förs i motionen. Den arbetsrättsliga lagstiftningen ger inte svar på alla frågor, och det vilar ett stort ansvar på arbetsmarknadens parter att konstruktivt medverka till spelregler som kombinerar tillväxtkraft med trygghet i förändringen.

Eftersom partistyrelsen värnar den svenska modellen finns det begränsningar för vad staten kan göra för att förmå parterna att komma till förhandlingsbordet – grundbulten i den svenska modellen är ju att staten inte ska vara någon form av tredje part i förhandlingarna. Som nämnts ovan beklagar partistyrelsen djupt att förhandlingarna om ett nytt huvudavtal misslyckats, åtminstone för överskådlig tid. Partistyrelsen tolkar motionärens intention som att staten bör vidta åtgärder för att skapa ett klimat där förhandlingar på nytt kan komma i gång. Partistyrelsen delar denna analys, men vill peka på de begränsningar som nämnts ovan. med det ovan anförda anser partistyrelsen att motion E2 bör anses besvarad.Vad angår de motioner som uppmärksammar småföretagens situation instämmer partistyrelsen i att mikroföretag och småföretag har helt andra förutsättningar än storföretag när det gäller att möta personalförändringar. Ofta kan ett litet företag vara beroende av nyckelpersoner bland medarbetarna, och även om LAS medger överenskommelser om undantag från turordningsreglerna behöver regelverket anpassas för att inte drabba arbetsgivare i denna situation. När det handlar om att lagstifta om undantag från turordningsreglerna måste detta dock vägas mot arbetstagarens befogade intresse av förutsägbarhet om vilka spelregler som ska gälla i en uppsägningssituation. Folkpartiet har tillsammans med övriga allianspartier samt Miljöpartiet infört och försvarat det så kallade tvåpersonersundantaget för småföretag, dvs. att en arbetsgivare med högst 10 anställda har rätt att undanta två personer från turordningskretsen vid personalneddragningar. Partistyrelsen anser att detta undantag bör gälla generellt för alla företag oavsett storlek, så att tröskeleffekter undviks, och yrkar därför bifall till programförslagets punkt 6. Flertalet förslag som framläggs i motionerna är däremot så långtgående att partistyrelsen inte är beredd att ställa sig bakom den. Med det anförda föreslås motion E3 anses besvarad, och motion E4 och E5 bör avslås.Angående de fyra motioner som föreslår andra generella förändringar i turordningsreglerna vill partistyrelsen anföra följande. Som nämnts ovan finns det goda skäl att ha en skyddslagstiftning i form av LAS, och den mest neutrala och mätbara grunden för upprättande av turordning är då anställningstid. Av detta skäl anser inte partistyrelsen att turordningsreglerna ska avskaffas. Turordningsreglerna i LAS är en grund att utgå ifrån, men ingen tvingande regel. Tvärtom är det vanligt att parterna förhandlingsvägen enas om andra turordningar vid arbetsbrist. Kompetens och skicklighet är då en faktor som är fullt möjlig att väga in.

Det av alliansregeringen tillsatta globaliseringsrådet, lett av Lars Leijonborg, har i sin slutrapport (Ds 2009:21) pekat på att parterna på arbetsmarknaden bör åstadkomma förändringar som både ökar löntagarnas trygghet vid förändringar och arbetsgivarnas möjligheter att genomföra förändringar. Rådet riktar en stark uppmaning till parterna att åtminstone lösa de viktigaste frågorna, särskilt för de mindre företagen. Rådet pekar inte ut den exakta lösningen, men anser att principen bör vara att kompetens – mätt enligt kritierier som de berörda parterna är eniga om – får väga tyngre vid avgörandet av vilka anställda som får stanna vid neddragningar. Rådet anser också att det är rimligt att villkoren förbättras för anställda som sägs upp.

I sak ligger globaliseringsrådets rekommendationer nära det som föreslås i motion E6, dock med den viktiga skillnaden att rådet anser att detta helst ska avgöras mellan parterna. Punkt 7 i programförslaget ansluter sig till rådets bedömning, och även partistyrelsen anser att moderniseringen av turordningsreglerna om möjligt bör genomföras avtalsvägen. Om parterna inte kan nå en sådan överenskommelse, så bör det övervägas om lagändringar behöver göras för att mildra de problem som dagens turordningsregler kan innebära. En väg skulle kunna vara att öka antalet personer som får undantas från turordningsreglerna.

Eftersom turordningsreglerna som nämnts är dispositiva, dvs. kan avtalas bort, är partistyrelsen inte beredd att förorda en generell rätt att överklaga undantag från turordningskretsen till domstol. Detta skulle kollidera med avtalsfriheten. Partistyrelsen yrkar därför att rapportens punkt 7 bifalls, att motion E6 anses besvarad samt att motionerna E7 och E8 avslås.Vad gäller s.k. flexicurity anser partistyrelsen att motionären har pekat på intressanta erfarenheter från arbetsmarknaden i Danmark. Det bör dock hållas i minnet att inte bara lagstiftarna utan också arbetsmarknadens parter står upp för den danska flexicurity-modellen. Partistyrelsen anser inte att långtgående förändringar av arbetsrätten bör göras utan att det finns en rimlig grad av acceptans hos parterna. Partistyrelsen anser dock att det är värdefullt om erfarenheterna från Danmark vägs in i den fortsatta diskussionen om spelreglerna på arbetsmarknaden. Med det ovan anförda anser partistyrelsen att motion E9 bör anses besvarad.Konflikträtten

Rapportens punkt 8 tar upp konflikträtten, liksom även ett par motioner. I punkt 8 framförs att det förekommer att facket missbrukar sin konflikträtt så att företagare som erbjuder bra villkor och har nöjda anställda har avslutat sin verksamhet. Om parterna fortsatt inte visar återhållsamhet i stridsåtgärder bör det införas en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt. Den närmare utformningen måste övervägas noggrant. I motion E10 yrkande 4 föreslås att det i svensk arbetsrätt tas in en uttrycklig proportionalitetsregel för att begränsa rätten till strids- eller sympatiåtgärder. Motionären anför att det inte gagnar samhället att en part ska kunna besluta om strids- eller sympatiåtgärder som inte kostar den egna organisationen så mycket men som slår hårt mot motparten och tredje man. Stridsåtgärder mot tredje part, som inte själv är del av en konflikt, uppmärksammas i motion E10 yrkande 2, som föreslår att sådana stridsåtgärder förbjuds.

Två motioner belyser den specifika situationen att en facklig organisation tar till strids- eller sympatiåtgärder i syfte att tvinga fram ett kollektivavtal. I motion E10 yrkande 1 föreslås ett förbud mot strids- eller sympatiåtgärder mot företag som saknar kollektivavtal. I brödtexten anförs att fackföreningars möjlighet att tvinga fram kollektivavtal under hot om dessa åtgärder måste avskaffas. En angränsande fråga tas upp i motion E11 yrkande 1, som föreslår ett förbud för fackföreningar att vidta stridsåtgärder för att åstadkomma ett kollektivavtal på ett avtalsområde där en annan facklig organisation redan har ett kollektivavtal. I motionen beskrivs situationer där konflikter uppstått på grund av en sådan konkurrens mellan olika fackliga organisationer. I yrkande 2 i samma motion föreslås ett skiljedomsförfarande för att avgöra vilken organisation som i sådana situationer har kollektivavtalsrätten.

Partistyrelsen vill understryka att konflikträtten är en grundläggande förutsättning för parternas frihet på arbetsmarknaden. Både för arbetsgivare och fackföreningar är rätten att vidta stridsåtgärder av absolut central betydelse när det handlar om att förmå motparten att godkänna ett föreslaget avtal. Den fackliga friheten kan alltså inte värnas utan konflikträtten, men inte heller arbetsgivarnas möjlighet att ta tillvara sina intressen i tillspetsade lägen. Svensk arbetsmarknad har jämfört med andra länder en låg konfliktnivå, vilket tyder på att flertalet parter vanligtvis använder konfliktvapnet på ett ansvarsfullt sätt.

Icke desto mindre kan konfliktåtgärder i vissa lägen få oförsvarliga följder. Ett specialfall är om en konflikt förklaras samhällsfarlig, men vanligare är att en konflikt framstår som oproportionerlig därför att en åtgärd som är billig och enkel för ena parten kan få förödande konsekvenser för den andra.

Partistyrelsen anser att det finns skäl för en proportionalitetsregel i svensk arbetsrätt, men vill samtidigt understryka att varje försök till lagstiftning måste föregås av mycket noggranna avvägningar. Sanningen är ju att det ligger i konfliktens natur att den part som drabbas av en stridsåtgärd har ett intresse av att framställa åtgärden som oförsvarlig och oproportionerlig. Inte heller är en konflikt i sig oförsvarlig därför att den drabbar tredje man. Det ligger i konfliktens natur att den ofta får följdverkningar som sträcker sig bortom de två parterna.

Det är också mycket svårt att dra gränsen mellan vad som är en försvarbar och oförsvarbar stridsåtgärd även i de fall motparten objektivt sätt drabbas hårt. Konflikträtten handlar ju ytterst om att försvaga motparten och därigenom tvinga denne till förhandlingsbordet. Även om en part drabbas mycket allvarligt av en stridsåtgärd är alltså detta i sig inte något tillräckligt bevis för att åtgärden är oproportionerlig.

Extra komplicerat blir detta när det handlar om småföretag. Småföretag är på grund av sin storlek ofta särskilt känsliga även för begränsade stridsåtgärder, vilket måste vägas in. Samtidigt kan inte heller proportionalitetsregeln innebära ett generellt hinder mot att vidta stridsåtgärder mot småföretag.

Sammanfattningsvis anser partistyrelsen i likhet med den arbetsmarknadspolitiska arbetsgruppen att det, om parterna fortsatt inte visar återhållsamhet i stridsåtgärder, bör införas en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt. Den närmare utformningen måste i så fall övervägas noggrant. Med det anförda yrkar partistyrelsen att punkt 8 bifalls, att motion E10 yrkande 4 anses besvarat och att motion E10 yrkande 2 avslås.Partistyrelsen anser att det är en viktig av arbetsmarknadens frihet att parterna har rätt att vidta stridsåtgärder i syfte att uppnå kollektivavtal. Att förbjuda stridsåtgärder mot företag som saknar kollektivavtal skulle beröva fackliga organisationer det mest verkningsfulla redskapet för att åstadkomma kollektivavtal, och partistyrelsen är helt emot en sådan inskränkning i den fackliga friheten. Partistyrelsen anser att en proportionalitetsregel enligt ovan är en rimligare åtgärd för att skapa möjlighet till prövning av vilka stridsåtgärder som är befogade i det enskilda fallet. Det kan inte heller undvikas att föreningsfriheten gör att sinsemellan konkurrerande fackliga organisationer båda arbetar för kollektivavtal på samma område. Detta är inget nytt för svensk arbetsmarknad (den med LO konkurrerande organisationen SAC bildades redan 1910), och dessa konfliktsituationer bör hanteras på samma sätt som andra konflikter på arbetsmarknaden. Motion E10 yrkande 1 samt motion E11 bör alltså avslås.Arbetsrättsliga frågor vid upphandling och entreprenader berörs i punkt 9 samt i två motioner. I punkt 9 anförs att fackliga organisationers vetorätt vid upphandlingar ska avskaffas. I motion E12 föreslås att de fackliga organisationernas vetorätt mot entreprenörer enligt lagen om medbestämmande (MBL) avskaffas. Motionären pekar på att 39–40 §§ MBL innehåller bestämmelser som gör att de fackliga organisationerna i vissa fall genom veto kan hindra arbetsgivaren att anlita en entreprenör, nämligen om den fackliga organisationen bedömer att entreprenören kan förväntas bryta mot lag, kollektivavtal eller på annat sätt strida mot det som är allmänt vedertaget inom avtalsområdet. Motionären anser att denna vetobestämmelse ger facket en orimlig makt och hindrar en sund konkurrens. Motion E10 yrkande 3 föreslår att det inte ska vara möjligt att vid offentlig upphandling ställa krav på kollektivavtal hos anbudsgivaren. Motionären anför att ett sådant krav utestänger många små företag, som saknar egna kollektivavtal.

När det gäller de fackliga organisationernas vetorätt i MBL instämmer partistyrelsen i beskrivningen i punkt 9 liksom i motion E12, och påminner om att Folkpartiet redan på 1990-talet arbetat för en förändring i denna riktning. Regeln i MBL ger arbetstagarorganisationen rätt att hindra en arbetsgivare att anlita en viss entreprenör, vid misstanke om att entreprenören t.ex. ägnar sig åt skattebrott eller utsätter den egna personalen för brott. Partistyrelsen anser att löntagarintresset i sådana situationer måste kunna bevakas av arbetstagarorganisationen hos entreprenören och inte av facket hos den arbetsgivare som ska ta in entreprenören. Partistyrelsen föreslår därför att punkt 9 och motion E12 bifalls.Vad gäller motion E10 yrk. 3 vill partistyrelsen påminna om att det redan i dag är oförenligt med lagen om offentlig upphandling (LOU) att ställa krav på kollektivavtal vid upphandling. Däremot kan den offentliga upphandlaren ställa vissa s.k. sociala och etiska krav på arbetsförhållandena vid arbetsplatsen, men det måste då beskrivas som ”enligt kollektivavtal enligt motsvarande”. Företag får alltså inte uteslutas från upphandlingar enbart av det skälet att de saknar kollektivavtal. Partistyrelsen bedömer därför att motionen i sak är tillgosedd och föreslår att motion E10 yrkande 3 anses besvarat.

2 svar to “E Programpunkt 1-9 och motion E1-E12 LAS och konflikträtten”

  1. […] E Motion E1-E9 LAS […]

  2. Ragnar Arvidsson said

    Angående min motion E 11 om begränsning av strejkrätten

    Jag har sett en orimlighet på arbetsmarknaden nämligen att vissa fackföreningar har fri strejkrätt. Därför har jag skrivit denna motion som partistyrelsen föreslår skall avslås.

    Partistyrelsen klumpar ihop den i sitt svar med en motion som föreslår att strejk ej skall få användas för att få fram kollektivavtal. Det jag vill är något helt annat. Att de företag som faktiskt har slutet kollektivavtal skall vara fredade. Att då hänvisa till proportionalitetsregel är orimligt. Det innebär att man anser att det i grunden är en rättighet att strejka i dessa situationer.

    Partistyrelsen anser att dessa konfliktsituationer skall hanteras på samma sätt som andra konflikter på arbetsmarknaden. Dock, de konflikter jag talar om är inte som andra på arbetsmarknaden. Det brukliga är att konflikter handlar om att få till stånd eller förändra ett kollektivavtal. Här handlar det om två fackföreningar som kämpar om avtalsrätten. Sådana konflikter borde inte drabba arbetsgivaren.

    Jag har en tid försökt få folkpartister att inse att denna situation faktiskt existerar och få dem att engagera sig i frågan men mött mycket lite intresse. När sedan partistyrelsen med argument som visar att de ej förstått frågan enhälligt avstyrker motionen får jag intrycket av ett parti vars intresse för näringsliv och arbetsmarknadsfrågor är mycket begränsat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: