G Programpunkt 1-4 och motion G1-G5 Tryggare för brottsoffer

Programpunkter

1. Låt staten betala skadestånd. Vi menar att det inte är rimligt att brottsoffer ska behöva vänta så länge som i dag på att få ut skadestånd. Ett sätt att snabba på processen är att staten förskotterar utdömt skadestånd och sedan kräver in det av den dömde eller försäkringsbolag. Vi vill utreda hur vi på ett bättre sätt kan garantera att brottsoffren snabbt får ut hela skadeståndet.

2. Brottsoffer ska alltid prioriteras. När ett brott har begåtts ska en självklar princip gälla i hela åtgärdskedjan: Brottsoffrets rättigheter ska ges samma prioritet som den misstänktes och rättsprocessen får inte medföra att brottsoffrets problem på något sätt ökar. I varje del av rättskedjan, samt inom sjukvården och socialtjänsten, måste brottsoffrens situation därför särskilt beaktas.

3. Satsa på kommunala skyddshandläggare. En person som utsatts för ett brott är ofta redan sårbar, då blir det extra jobbigt att själv ta reda på vilket stöd som kan fås från vilken myndighet. Det behövs därför kommunala skyddshandläggare som kan samordna insatserna och vara en länk till olika myndigheter.

4. Informera så att alla kan förstå. Brottsoffer måste få begripliga beslutsmotiveringar när förundersökningar läggs ned eller åtal inte väcks. Känslan av att ha blivit orättvist behandlad, och sedan inte ens förstå de brev som skickas kan vara mycket stark och innebära att brottsoffret dessutom känner sig sviket av samhället. Vissa förbättringar i informationen har gjorts på senare år, men det behövs mer.

G1. Brottsoffers rätt till skadestånd

Motionär: Jan Ertsborn, Falkenberg

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att Folkpartiet liberalerna ska verka för att staten förskotterar alla av domstol på materiella grunder utdömda skadestånd till brottsoffer avseende personskador

2. att Folkpartiet liberalerna ska verka för att brottsoffer alltid ska få det av domstol på materiella grunder utdömda skadeståndet utan jämkning eller nedsättning

3. att Folkpartiet liberalerna ska verka för att regeln i 10 § brottsskadelagen om självrisk på skadeståndet avskaffas

Brottsoffer är personer som har blivit kränkta till kropp och själ. De bär ofta med sig minnen, som kan vara svåra att bli av med. De mentala och fysiska såren kanske aldrig riktigt läker. Skadestånd i form av pengar kan i och för sig aldrig fullt ut ersätta brottsoffrets lidande. Skadeståndet kan dock ha stor symbolisk betydelse såsom samhällets bevis på deltagande i brottsoffrets personliga svårigheter. Skadeståndet kan också utnyttjas till att bekosta sådana behandlingsinsatser, som samhället inte tillhandahåller kostnadsfritt. Det är följaktligen av stor betydelse att ett brottsoffer verkligen får ut det skadestånd som en domstol efter en materiell prövning fastställer. Det är också viktigt att utbetalning sker snarast efter att en dom vunnit laga kraft.

I dag är reglerna sådana att brottsoffret först måste vända sig till kronofogdemyndigheten för utmätning hos gärningsmannen. Eftersom denne oftast saknar tillgångar tvingas brottsoffret sedan vända sig till berört försäkringsbolag för undersökning om rätt till försäkringsersättning kan föreligga. När sådan rätt inte föreligger kan brottsoffret ansöka hos Brottsoffermyndigheten om att utfå skadeståndet. Hela denna procedur tar lång tid i anspråk och det är inte ovanligt att det blir fråga om 1–2 års väntan innan beslut kommer från Brottsoffermyndigheten.

Menar vi allvar med att sätta brottsoffret i centrum måste dessa regler ändras och det enda sätt som står till förfogande är att staten förskotterar skadeståndet till brottsoffret. Brottsoffermyndigheten har i dag rätt att jämka eller sätta ner även ett av domstol efter en materiell prövning fastställt skadestånd. Detta är inte acceptabelt. Domstolen, som genom rättegången fått en bild av vad som förevarit och kunnat höra såväl gärningsmannen som brottsoffret och kanske ett flertal vittnen, är den som på ett rättssäkert sätt kan fastställa skadeståndets storlek och därvid ta hänsyn till eventuella jämkningsskäl. Med andra ord måste ett brottsoffer ha rätt till det av domstolen utdömda skadeståndet utan att detta överprövas av en myndighet, som inte varit närvarande vid rättegången. Reglerna om Brottsoffermyndighetens rätt att jämka eller sätta ner ett av domstol på materiella grunder utdömt skadestånd måsta avskaffas.

När brottskadeersättning utbetalas avräknas enligt 10 § brottsskadelagen ett självriskbelopp. Detta belopp ska motsvara de självriskbelopp som tillämpas för hemförsäkringar. Anledningen till denna regel förefaller i högsta grad oklar. Här är det ju inte fråga om någon försäkring utan fråga om ett skadestånd. Avdraget för självrisk ger lätt en signal till brottsoffret om att denne medverkat på ett icke acceptabelt sätt och därför ska stå för en del av skadeståndet själv. Brottsoffret känner sig kränkt ytterligare en gång. För samhället är detta fråga om helt försumbara belopp. Därför ska regeln om självrisk avskaffas.

G2. Den rättspolitiska rapporten

Motionär: Folkpartiet liberalerna Stockholms län

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att punkt 3 stryks.

2. att i punkt 4 lägga till: ”Information måste också kunna ges på de nationella minoritetsspråken samt, där så krävs, även andra språk.”

G3. Återupprätta en allmän rättshjälp

Motionärer: Jan Ertsborn, Falkenberg, Agneta Berliner, Västerås

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att Folkpartiet liberalerna ska verka för ett återupprättande av den allmänna rättshjälpen så att det blir ekonomiskt möjligt för privatpersoner att driva tvistemål i svenska domstolar

Det är en grundläggande liberal princip att alla medborgare ska ha en verklig möjlighet att få sin sak prövad i domstol oavsett vilka ekonomiska förutsättningar man har. Detta måste gälla i såväl brottmål som tvistemål.

1972 infördes allmän rättshjälp i Sverige. Alla medborgare med undantag för de med höga inkomster eller stor förmögenhet tillförsäkrades möjligheter att driva tvistemål i svenska domstolar. Staten stod för stora delar av kostnaderna och den enskilde bidrog till kostnaderna proportionerligt efter sina inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Den allmänna rättshjälpen kunde bara användas för de egna rättegångskostnaderna.

När en person då förlorade ett mål och förpliktades att betala motpartens rättegångskostnader kunde man använda det rättsskydd, som nästan alla innehade som en del i hemförsäkringarna. Rättsskyddet var förenat med självrisker, vanligtvis 20 procent av kostnaderna. Genom de egna avgifterna till den allmänna rättshjälpen och självrisken i försäkringarna fick den enskilde ändå vidkännas kostnader av inte helt obetydlig storlek, vilket kändes välmotiverat för att inte det skulle drivas okynnesprocesser.

Den socialdemokratiska regeringen genomförde 1997 en genomgripande förändring av rättshjälpssystemet. Bakgrunden var i första hand att helt enkelt göra besparingar för staten. Den reformering, som genomfördes, gick i huvudsak ut på att rättsskyddsförsäkringar skulle finansiera kostnaderna för den enskilde i så gott som alla tvistemål. Rättshjälpen kom därmed att endast kunna användas i ett mindre antal mål, främst av familjerättslig karaktär.

Effekterna av 1997 års förändringar har blivit att många privatpersoner inte längre kan driva sin sak i ett tvistemål. De flesta försäkringsbolag har i dag rättsskyddsförsäkringar, som har ett maximalt belopp om upp till 150 000 kronor och fortfarande med en självrisk om 20 procent (dvs. 30 000 kronor om maximibeloppet är 150 000 kronor).

Domstolsverket har nyligen på regeringens uppdrag gjort en översyn av rättshjälpslagen och konstaterat att syftet med 1997 års förändringar uppnåtts, dvs. statens kostnader för den allmänna rättshjälpen har sjunkit betydligt. Domstolsverket påtalar att smärre förbättringar bör ske för barns möjligheter att erhålla rättshjälp i mål om underhållsbidrag och att småföretagares möjligheter till rättshjälp bör utvidgas. Principen om att den allmänna rättshjälpen ska vara subsidiär till rättsskyddet måste nu överges. Inget försäkringsbolag har belopp som är höga nog för att kunna driva ett tvistemål i två eller tre instanser. Dessutom är självrisken om 20 procent mycket högre för i synnerhet personer med lägre inkomstförhållanden än vad den allmänna rättshjälpen skulle ha blivit.

Ett bra exempel, som visar hur orimlig situationen blivit för privatpersoner, är tvistigheter med försäkringsbolag om personskador i trafiken. Dessa mål innehåller oftast dyr bevisning i form av läkarutlåtanden och vittnesmål. En person kan i bästa fall driva ett mål i första instans med hjälp av sin rättsskyddsförsäkring. Men om det blir förlust och motpartens kostnader följaktligen ska betalas räcker 150 000 kronor inte långt. Här bör särskilt uppmärksammas att försäkringsbolaget såsom motpart inte är bunden av någon timtaxa eller något maximibelopp.

Vi måste helt enkelt återgå till att privatpersoner i första hand ska kunna erhålla allmän rättshjälp till sina egna rättegångskostnader och att rättsskyddsförsäkringen ska utgöra skyddet mot att drabbas av en motparts rättegångskostnader.

Detta kommer visserligen att kosta samhället en hel del men möjligheten att få sin sak prövad i domstol är en grundläggande rättighet i en modern rättsstat. Ingen ska av ekonomiska skäl tvingas avstå från att ta tillvara sina intressen i en rättslig tvist.

G4. Rättssäkerheten

Motionär: Anita Boström, Halmstad

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att bandspelare ska användas i polisens anmälningsrum för att stärka rättsäkerheten

2. att bandspelare ska användas i mottagningsrummen inom psykiatrin för att stärka rättsäkerheten

Då man i dag gör en anmälan om brott till polisen i t.ex. Halmstad kan det ske, då man anmäler brott, att polisen ej kallar brottsoffret till samtal eftersom bara den skriftliga anmälan tas upp och det, som sägs muntligen glöms bort eller förvanskas av polisassistenten i anmälningsrummet. Anmälan kan också lämnas av polisassistenten till Åklagarekammaren utan polisutredning! Därför är det viktigt för både anmälaren och polisen, att en relevant upptagen anmälan blir dokumenterad av en bandspelare.

Det är viktigt, att det finns bandspelare i mottagningsrummen till de psykiatriska klinikerna eftersom vissa landsting tillåter underläkare att tjänstgöra på mottagningarna som om de är specialister, dvs. leg. psykiatriker. T.o.m. utländska läkare med stora språksvårigheter har (i Halmstad) tillåtits att arbeta som leg. psykiatriker och har tillåtits att skriva vårdintyg! En bandspelare skulle stärka patientsäkerheten, då patienten vid en brottsanmälan skulle få tillgång till bandspelaren för att t.ex. bekräfta en felaktig tvångsintagning.

G5. Likhet inför lagen

Motionär: Anita Boström, Halmstad

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att Folkpartiet ska medverka till att brottsoffer får göra sin anmälan hos polismyndigheten med bandspelare påslagen i anmälningsrummet för att stärka rättsäkerheten

2. att brottsoffret får tala med polisutredare och få rättshjälp samt får sin sak prövad i domstol och att kompetensen höjs hos lagmännen i våra tingsrätter

3. att lagmännen ska kalla in specialist, då de själva ej behärskar ämnet och om lagmännen begår tjänstefel ska de få ansvariga för det

Brottsoffer, som är fattiga och ej läst lag och rätt eller juridik i skolan har mycket liten rätt att få sin sak prövad i domstol, då de ej har råd att anlita advokat. Många gamla pensionärer utan juridisk kunskap behärskar ej det speciella språk, som en advokat eller jurist använder vid ett skadeståndsyrkande och får därför oftast ej sin sak prövad i tingsrätten och får ej prövningstillstånd i de högre domstolarna vid ett överklagande på tingsrättens dom. Vi äldre brottsoffer vet kanske ej ens vad som menas med käranden. Vi ser kanske dåligt, har ej skrivmaskin eller dator och skriver med dålig, knappt läsbar handstil och blir ej trodda i tingsrätten. En brottsling och mördare får i Sverige ibland hjälp av Sveriges skickligaste försvarsadvokater. Speciellt om man har mördat någon minister ställer Sverige upp med alla resurser som finns på skattebetalarnas bekostnad. Medan jag som fattig, gammal kvinna och brottsoffer får klara mig så gott jag kan med att synliggöra brottet i domstol och yrka skadestånd och får ej prövningstillstånd pga. dåliga juridiska kunskaper, trots att jag kanske har utsatts för brott mot de mänskliga rättigheterna. Därför viktigt med ökad kompetens i tingsrätterna och rättshjälp till alla brottsoffer!

PS-svar:

I Sverige anmäls varje år över en miljon brott. Bakom den anonyma siffran finns brottsoffer. Det är människor som utsatts för en annan individs missdåd men som även i förlängningen är offer för samhällets otillräckliga brottsförebyggande och brottsbekämpande insatser. Brottsoffrens chanser till upprättelse måste öka och fokus ska sättas på brottsoffren, de har rätt att få samhällets fulla stöd på vägen tillbaka från en ofta omskakande upplevelse. Men det är också avgörande att satsa på brottsförebyggande åtgärder och på behandling och arbete under tiden i kriminalvården. Återfallen i brott måste minska. Utan tillräckliga insatser för dem som har fastnat i brottslighet, kan det aldrig bli färre brottsoffer.

Partistyrelsen föreslår att programgruppens förslag i punkterna 1–4 bifalls.

I motion G1 menar motionären att skadestånd kan ha en stor symbolisk betydelse för brottsoffret och underlätta bekostandet av behandlingsinsatser, men att reglerna gällande utbetalning i dag inte är acceptabla. Motionären vill därför, i yrkande 1, att Folkpartiet ska verka för att staten förskotterar alla av domstol på materiella grunder utdömda skadestånd till brottsoffer avseende personskador. Motionären vill också, i yrkande 2, att brottsoffer alltid ska få det av domstol på materiella grunder utdömda skadeståndet utan jämkning eller nedsättning. Motionären vill, i yrkande 3, att regeln i 10 § brottsskadelagen om självrisk på skadeståndet avskaffas. Motionären menar att om vi menar allvar med att sätta brottsoffret i centrum, så måste dessa regler ändras. Partistyrelsen instämmer med motionären om att det måste bli enklare för brottsoffer att få ut skadestånd. I punkt 1 föreslår programgruppen just att det ska vara staten som först betalar ut skadeståndet och att det ska utredas hur vi på ett bättre sätt kan garantera att brottsoffren snabbt får ut hela skadeståndet. Partistyrelsen menar att en sådan utredning också kan behandla de viktiga och mer detaljerade frågorna som motionären tar upp i yrkande 2 och 3. Partistyrelsen föreslår att motion G1, yrkandena 1–3 anses besvarad.

I motion G2 välkomnar motionärerna partistyrelsens fortsatta engagemang för rättspolitiken, men menar att vissa av förslagen är på en detaljnivå som hade kunnat hanteras på annat sätt. Motionärerna har en rad förslag på ändringar av olika programpunkter och partistyrelsen behandlar dessa yrkanden vartefter de berör varje programpunkt. I motion G2, yrkande 1, vill motionärerna inte att kommunala skyddshandläggare ska införas, de menar att detta är en långtgående och oklart definierad utökning av det kommunala uppdraget. Motionärerna vill därför att punkt 3 ska strykas. Partistyrelsen har förståelse för motionärernas synpunkt om att kommunerna inte ska fungera som allmän lots i rättssystemet. Dock är det inte riktigt detta som föreslås. I stalkRättspolitik ningsutredningens förslag (SOU 2008:81), som programgruppen hänvisar till i texten på sidan 14, redogörs för att det i dag saknas samordning inom kommunen och mellan kommunen och andra myndigheter. Utredningen menar att insatser därför görs planlöst och i en tid då brottsoffret är som allra mest sårbart och då vissa, som är förföljda, kan behöva extra skydd. Det finns därför ett behov av att brottsofferstödet blir bra från början och därför skulle kommunerna kunna inrätta särskilda skyddshandläggare, som blir en länk mellan brottsoffret och kommunala funktioner, myndigheter och ideella organisationer. Liksom utredningen påpekar, skulle en sådan länk bli extra viktig om brottsoffret tvingas flytta till en annan ort. Redan i dag har ju kommunen, enligt socialtjänstlagen, en skyldighet att hjälpa brottsoffer och deras närstående. Partistyrelsen menar att det är viktigt med insatser som hjälper och stödjer brottsoffer, som ju redan är utsatta och att förslaget om att inrätta kommunala skyddshandläggare ryms inom det ansvar som kommunerna redan har i dag. Partistyrelsen föreslår att motion G2, yrkande 1, avslås.

I motion G2, yrkande 2, vill motionärerna säkerställa brottsofferinformation på de nationella minoritetsspråken och andra språk, och vill därför lägga till en sådan mening i punkt 4: ”Information måste också kunna ges på de nationella minoritetsspråken samt, där så krävs, även andra språk.” Partistyrelsen delar uppfattningen att informationen bör ske på flera språk. Programgruppens förslag i punkt 4 handlar om att brottsoffer måste få begripliga beslutsmotiveringar när förundersökningar läggs ned eller åtal inte väcks och att det annars kan innebära ytterligare en kränkning för brottsoffret – först att ha utsatts för ett brott och sedan inte ens förstå avslagsmotiveringen. Här har rättsväsendet redan gjort en del förbättringar, men det behövs mer, bland annat så att språket bli ännu mer lättförståeligt. När det gäller information om dessa typer av beslutsmotiveringar, så kan den ges på annat språk redan i dag, men det finns ingen skyldighet att de ska skrivas på andra språk än svenska, finska, meänkieli eller samiska. Just rätten att få beslutsmotiveringar m.m, på dessa tre sistnämnda minoritetsspråk, har nyligen förstärkts genom alliansregeringens förslag till proposition Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de nationella minoriteterna (prop. 2008/09:158).

Genom detta förslag, från Integrations- och jämställdhetsdepartementet, har enskilda som saknar juridiskt biträde, dessutom rätt att på begäran få en skriftlig översättning av beslut och beslutsmotivering i ärendet på finska, meänkieli respektive samiska.

Partistyrelsen menar dock att om det skulle införas en skyldighet för rättsväsendet att ge brottsofferinformation och beslutsmotiveringar på alla språk, utöver det som gäller i dag, så skulle det kunna innebära omfattande insatser. När det gäller allmän brottsofferinformation, och information för den som utsatts för vissa brottstyper som t.ex. sexualbrott, så finns detta redan i dag bland annat i broschyrer och blanketter på ett antal olika språk via bland andra brottsoffermyndigheten. Partistyrelsen föreslår att motion G2, yrkande 2, avslås.

I motion G3 vill motionären att Folkpartiet ska verka för ett återupprättande av den allmänna rättshjälpen så att det blir ekonomiskt möjligt för privatpersoner att driva tvistemål i svenska domstolar. Motionären vill att vi återgår till att privatpersoner i första hand ska kunna erhålla allmän rättshjälp till sina egna rättegångskostnader, och att rättsskyddsförsäkringen ska utgöra skyddet mot att drabbas av en motparts rättegångskostnader. Motionären menar att det är en grundläggande liberal princip att alla medborgare ska ha en verklig möjlighet att få sin sak prövad i domstol, oavsett ekonomiska förutsättningar.

Partistyrelsen instämmer med motionären om att rättshjälpen skulle behöva förstärkas. En sådan reform skulle, vilket också motionären tar upp, vara kostsam och i det rådande ekonomiska läget kan det dock bli svårt att genomföra. Men partistyrelsen menar att det är en viktig princip, vilket också Folkpartiet tidigare har drivit bland annat genom riksdagsmotioner.

Partistyrelsen föreslår därför att motion G3 anses besvarad på så sätt att en ny punkt införs i förslaget till rättspolitiskt program, i enlighet med partistyrelsens förslag. Partistyrelsen föreslår att en ny punkt införs efter programpunkt 4 och att den nya punkten ges följande innehåll: ”Förstärk rättshjälpen. Det är en grundläggande liberal princip att alla ska ha en verklig möjlighet att få sin sak prövad i domstol, oavsett storleken på plånboken. Dagens regler om allmän rättshjälp för tvistemål är för snäva.”

I motionerna G4 yrkande 1 och G5 vill motionären att rättssäkerheten för brottsoffer ska stärkas genom ett antal åtgärder. I motion G4 yrkande 1 vill motionären att bandspelare ska användas i polisens anmälningsrum för att stärka rättssäkerheten. Motionären menar att i dag tas bara den skriftliga anmälan upp och det som sägs muntligen glöms bort eller förvanskas. Motionären menar därför att det är viktigt både för anmälaren och polisen, att upptagen anmälan blir dokumenterad av en bandspelare. I motion G5 menar motionären att rättssäkerheten måste stärkas för brottsoffer som är fattiga, gamla pensionärer och personer som kan ha svårare att förstå det juridiska språket och inte har råd att anlita advokat. Motionären jämför med den hjälp av en advokat som en brottsling kan få, medan ett brottsoffer med dåliga juridiska kunskaper får klara sig själv, bland annat med att yrka skadestånd. Motionären vill, i yrkande 1, att Folkpartiet verkar för att brottsoffer får göra sin anmälan hos polismyndigheten med bandspelare påslagen i anmälningsrummet. Motionären vill också, i yrkande 2, att brottsoffret ska få tala med polisutredare och få rättshjälp samt få sin sak prövad i domstol samt att kompetensen höjs hos lagmännen i tingsrätterna. Motionären vill också, i yrkande 3, att lagmännen ska kalla in specialist, då de själva inte behärskar ämnet och om lagmännen begår tjänstefel ska de få ansvara för det. Partistyrelsen instämmer med motionären om att olika personer kan vara än mer utsatta som brottsoffer och behöva ytterligare stöd. Partistyrelsen instämmer också med vikten av ökad rättssäkerhet för brottsoffren och att detta ska gälla genom hela rättskedjan. Programgruppen tar upp just detta i punkt 2, där det framkommer tydligt att brottsoffer alltid ska prioriteras och att brottsoffrets rättigheter ska ges samma prioritet som den misstänktes. Partistyrelsen menar att en sådan åtgärd skulle kunna vara bandspelarupptagning vid polisanmälan. I programgruppens textavsnitt, sidorna 13–14, framgår också att det i domstolarna måste finnas kunskap om hur brottsoffer kan reagera. Partistyrelsen föreslår att motion G4 yrkande 1 och G5 yrkande 1 och 2 anses besvarade.

När det gäller lagmännens kompetens och ansvar för tjänstefel, så menar partistyrelsen att de regler som redan finns i dag, med bland annat ansvar för tjänstefel, är tillräckliga. Partistyrelsen föreslår att motion G5 yrkande 3 avslås.