Landsmötesbloggen

Folkpartilandsmöte på Internet

E Programpunkt 10–21 samt motion E13-E19 Arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadspolitik

Programpunkter:

10. Kunskap ger jobb. Det reguljära utbildningssystemet ska bära huvudansvaret för människor som behöver vidareutbilda sig. Under den pågående lågkonjunkturen bör komvux, i synnerhet yrkesvux, byggas ut. Särskilt viktigt är att erbjuda utbildning till alla som saknar grundskole- eller gymnasiekompetens.

11. Använd effektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetsmarknads-utbildningarna måste präglas av en konsekvent arbetslinje, av koppling till arbetsmarknaden och av kvalitet. Fullfölj och vidareutveckla det som inletts med nystartsjobben samt jobb- och utvecklingsgarantin. Identifiera tidigt de personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och som behöver extra stöd. Satsa på ”one-stop-shops” där arbetsförmedling, socialtjänst och försäkringskassa samverkar, så att den arbetssökande inte faller mellan stolarna.

12. Utveckla lärlingssystemet. Det gymnasiala lärlingssystem som är under uppbyggnad ska kompletteras med en möjlighet att driva lärlingsutbildningar utanför ramen för gymnasieprogrammen. En särskild anställningsform för lärlingar bör införas, som ska möjliggöra särskilda lärlingslöner och anställningsvillkor.

13. Ökad lönespridning ger fler jobb åt unga. Sverige har en sammanpressad lönestruktur som gör det svårare för unga att ta sig in på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens parter bör ta sitt ansvar och verka för ingångslöner som inte stänger ute unga och skapa en lönestruktur som belönar erfarenhet.

14. Tidigare och bättre insatser för unga arbetslösa. Inför en rätt till jobbsökarstöd från dag ett, och erbjud skräddarsydda alternativ för de ungdomar som har särskilt svårt att få fäste på arbetsmarknaden. Det behövs också fler spetskompetensförmedlingar som kan ge rätt hjälp till nyutexaminerade akademiker.

15. Uppmuntra ungas företagsamhet. Åldersgränsen för starta-eget-bidrag bör sänkas från 25 till 20 år.

16. Förbättra yrkesvägledningen i skola och högskola. Stärk elevers lagstadgade rätt till studie- och yrkesvägledning. Verka för att högskolor ökar arbetet med studenters arbetsmarknad.

17. Flexiblare arbetstid – inför en timbank. I dag är många arbeten betydligt mer flexibla vad det gäller när de måste utföras än t.ex. tidigare industrijobb. För att ta vara på de möjligheter som detta ger bör den femte semesterveckan, inarbetad semester och eventuellt ytterligare lediga dagar kunna läggas i en timbank. Varje människa får sedan själv bestämma, efter dialog med arbetsgivaren, om timbanken ska tas ut i enstaka timmar, hela semesterdagar eller i pengar.

18. Inför individuellt kompetenssparande. I en föränderlig omvärld är det viktigare än tidigare att löntagare får möjlighet att utbilda sig och bättra på sin kompetens mitt i yrkeslivet. Därför bör det avdragsgilla pensionssparandet breddas till ett ”pensions- och kompetenssparande” och beloppsgränsen för det avdragsgilla sparandet höjas. Systemet ska ge möjlighet till den enskilde och till arbetsgivaren att bidra med medel som senare kan användas för att bekosta framför allt studier.

19. Värna integriteten i arbetslivet. Den personliga integriteten behöver värnas även på arbetsplatsen. Det ska inte vara tillåtet med dold övervakning i arbetslivet. Användandet av övervakningssystem på arbetsplatsen ska regleras genom lokala avtal mellan parterna. En arbetstagare ska alltid kunna begära att Integritetsinspektionen (som ska ersätta Datainspektionen) ska pröva om övervakning är motiverad.

20. Underlätta för äldre på arbetsmarknaden. Det är olyckligt att en del avtalskonstruktioner på arbetsmarknaden gör det dyrare för arbetsgivare både att behålla och att anställa äldre. Det vilar ett stort ansvar på arbetsmarknadens parter att avhjälpa detta. Regeringen bör tillsammans med parterna utforma en handlingsplan för att undanröja hinder på arbetsmarknaden för äldre. Äldre förvärvsarbetande ska även ha samma rätt till sjukpenning och rehabiliteringsersättning som andra.

21. Riv hindren för funktionshindrade på arbetsmarknaden. Inför fler konsulenter på arbetsförmedlingen som ger särskilt introduktions- och uppföljningsstöd (s.k. SIUS-konsulenter) till personer med funktionshinder. Satsa på jobbcheckar som på förhand klargör vilka stödformer som en funktionshindrad arbetssökande har rätt till på jobbet. Reformera lönebidraget och inför en sysselsättningsgaranti för dem som har en psykisk eller en rörelserelaterad funktionsnedsättning.

E13. Obligatorisk a-kassa

Motionär: Kenny Thärnström, Hunnebostrand

Förslag till landsmötesbeslut:

att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för ett uppdrag åt regeringskansliet att utreda formera för och föreslå lagstiftning för en obligatorisk a-kasseförsäkring

Alliansregeringen har ändrat i a-kassereglerna med huvudsyfte att göra det lönsammare att arbeta än att gå på bidrag. Genom a-kassans koppling till fackföreningarna har förändringarna medfört inte bara utträde ur a-kassan utan också utträde ur fackföreningarna. Arbetsmarknadsministern aviserade tidigt, att man överväger att införa en obligatorisk a-kasseförsäkring, något som dock fallit bort i dagens debatt. Staten subventionerar i stor utsträckning utbetalning av förmåner. Anledningen är, att ett faktiskt försäkringssystem skulle bli alltför kostsamt för den enskilde och sannolikt leda till, att få skulle känna, att de har råd med en a-kasseförsäkring. Att a-kassan är kopplad till fackföreningsmedlemskap har historisk förklaring. Något rationellt skäl, annat än som en slags medlemsförmån, finns inte att behålla denna koppling. Detta blir ännu tydligare om a-kassa görs obligatorisk. Om kopplingen skulle finnas kvar, innebär det ett (indirekt) tvång till fackföringsmedlemskap, vilket sannolikt inte skulle accepteras av en majoritet av de svenska medborgarna.

Med dessa förutsättningar – att staten även fortsättningsvis kommer att subventionera utbetalning av förmåner, på ett eller annat sätt, – att a-kassan ska vara obligatorisk skissas i det följande ett förslag till organisatorisk lösning.

Varje medborgare ges en ”a-kassepeng” med vilken en a-kasseförsäkring kan köpas hos de privata försäkringsbolagen, dvs. själva administrationen av a-kasseverksamheten sköts av försäkringsbolagen. Förslaget tar till sig idén med en ”peng” som följer medborgaren, på liknande sätt som skolpengen. Pengen skulle användas för att ”köpa” en a-kasseförsäkring hos något försäkringsbolag. Detta alternativ utvecklas i det följande.

Med a-kassepengen i sin hand ska medborgaren kunna vända sig till vilket försäkringsbolag som helst och ”köpa” sin försäkring. Pengen ska bara kunna användas till a-kasseförsäkring, dvs. den ska betalas ut direkt till det valda försäkringsbolaget. För ett visst givet belopp, den s.k. a-kassepengen, ska varje försäkringsbolag, som vill delta i systemet, erbjuda en grundförsäkring mot arbetslöshet. Villkoren för denna grundförsäkring ska bestämmas på politisk väg via ett riksdagsbeslut. Finansieringen av försäkringen hos försäkringsbolagen ska ske, dels genom en försäkringspremie, som betalas med a-kassepengen, dels ett statligt i förväg bestämt bidrag, som betalas ut direkt till försäkringsbolaget vid försäkringsfall. Hur ersättningen till försäkringsbolagen ska beräknas ska fastställas via beslut i riksdagen.

Detta ska vara den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen.

Det ska sedan stå varje försäkringsbolag fritt, att ge bättre förmåner, antingen utan att höja premien eller genom att med en högre premie finansiera bättre villkor vid försäkringsfall. I det första fallet skulle försäkringsbolaget ta en större risk, men kanske få en större kundmassa, som skulle ge skalfördelar eller till och med locka över kunder till andra försäkringar. I det andra fallet skulle den, som vill ha bättre villkor, få detta genom att erlägga en högre premie. I båda fallen kommer de s.k. marknadskrafterna att styra utformningen av eventuella tilläggsförsäkringar. De bättre förmånerna skulle t.ex. kunna vara längre försäkringstid och/eller högre ersättningsbelopp.

För att ge försäkringsbolagen ett incitament att medverka till korta arbetslöshetsperioder, skulle det statliga bidraget till försäkringsbolagen finnas kvar med ett reducerat belopp under hela den tid, som gäller för maximal ersättningsberättigad arbetslöshetsperiod. På så sätt skulle försäkringsbolagen ”tjäna på” att ha korta arbetslöshetsperioder. Staten skulle ”tjäna på” att folk kommer tidigare i arbete och bidrar till skatteintaget. Med rätt nivå skulle detta kunna bli en ”win-win”-situation. Ambitiösa försäkringsbolag kanske till och med skulle skapa egna arbetsförmedlingar.

E14. Höj takbeloppet i a-kassan

Motionärer: Per-Åke Fredriksson, Gävle, Inger Hilmansson, Kalmar, Mats Siljebrand, Södertälje, John Thornander, Borlänge

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att takbeloppet i a-kassan höjs så att en majoritet av dess medlemmar får ut 80 procent av sin tidigare lön vid arbetslöshet

Nuvarande takbelopp i a-kassan är 18 900 kronor i månaden. För att kunna få ut 80 procent av sin tidigare lön vid en arbetslöshet får man inte tjäna mer än detta belopp. Majoriteten av löntagare tjänar mer än detta belopp vilket gör att de vid arbetslöshet får ut betydligt mindre än 80 procent av sin tidigare inkomst. En genomsnittlig grundskolelärare får till exempel ut cirka 60 procent av sin tidigare lön. Detta gör att a-kassan inte är den trygghetsförsäkring som det är tänkt för majoriteten av löntagare på grund av att de får ut betydligt mindre av den och därmed måste kompensera sig med ytterligare en inkomstförsäkring om det är möjligt (vilket det inte alltid är).

A-kassan ska vara en tillfällig övergångsförsäkring mellan två arbetstillfällen och den ska i sin konstruktion vara sådan att den stimulerar ett aktivt arbetssökande – såsom dagens krav på att söka arbete över hela landet för att få nyttja a-kassan och successiv minskning av ersättningsnivån allteftersom tiden går som man nyttjar försäkringen. Att medlemmarna i a-kassan får ta ett större ekonomiskt ansvar för sin trygghetsförsäkring genom att betala högre avgift är också ett rimligt krav. Samtidigt är det rimligt att majoriteten av löntagare har en a-kassa som de känner ger dem ekonomisk trygget under övergångsperioden mellan två arbeten utan att behöva teckna sig för ytterligare försäkringar. En bra trygghetsförsäkring gör att fler är benägna att betala till den. I stället för att man som nu måste teckna sig på ytterligare en inkomstförsäkring för att kunna klara sig vid arbetslöshet bör man i stället höja takbeloppet i a-kassan så att det täcker in majoriteten av löntagare men i sådant fall även höja avgiften om det behövs. Fackföreningarna har som krav att 80 procent av a-kassans medlemmar ska få 80 procent av sin lön. Detta krav är inget hot mot arbetslinjen så länge a-kassans nuvarande regler om krav på att söka arbete står fast. En a-kassa som ger en klar majoritet av löntagarna en temporär inkomsttrygghet vid arbetslöshet är ingen nackdel för samhället eftersom den motverkar att arbetslösa hamnar i ekonomiskt obestånd när de blir uppsagda. Därmed får den arbetssökande tid på sig att finna ett nytt arbete utan att drabbas av ett så pass stort inkomstbortfall att man samtidigt riskerar att inte klara av sina betalaningar för till exempel bostadslån.

E15. Deltidsregeln i arbetslöshetsförsäkringen

Motionär: Ann-Cathrin Larsson, Älvkarleby

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet liberalerna ska verka för att deltidsregeln i arbetslöshetsförsäkringen förändras eller tas bort helt

Deltidsregeln infördes i arbetslöshetsförsäkringen 7 april 2008. Den innebär att den som arbetar deltid enbart har 75 dagar att stämpla mot tidigare 300. Tanken är att människor ska bättre motiveras att söka heltid och att arbetsgivare i större utsträckning ska ta sitt ansvar och erbjuda sin personal heltid. Tanken är mycket god och det verkar som om kommuner och landsting börjar gå från deltid till heltid.

Som så ofta finns det dock ett stort ”men” i det hela. Ett alldeles för stort antal människor har med den nya regeln helt förlorat möjligheten att åtminstone arbeta de få timmar som de erbjuds. En arbetslös förlorar pengar på att tacka ja till att arbeta några timmar under en vecka om de timmarna inte motsvarar en god veckoinkomst. De som tidigare åtminstone under några få timmar kunde träffa arbetskamrater, tjäna sina egna pengar och ingå i ett socialt sammanhang tjänar i dag mer på att ligga hemma på soffan.

En deltidsbrandman som förlorar sitt huvudsakliga arbete, kan inte längre behålla sitt oerhört viktiga samhällsuppdrag som brandman. Något som kommer att slå mycket hårt för säkerheten för övrig befolkning då många kommuner inte har behov av mer än en deltidskår. Dessa kommuner har ofta redan i dag svårt med rekryteringen.

En annan grupp som regeln slår hårt mot är landets många årsarvoderade arbetslösa förtroendevalda. Oavsett storleken på arvodet räknas dessa som deltidsarbetande och tvingas avsäga sig sitt politiska uppdrag för att ha möjlighet att försörja sig.

Vården är ett område som inte klarar sig utan sina timvikarier, oavsett vad man tycker om det. Skolan och förskolan är ytterligare ett annat.

Räddningstjänsten, vården, skolan och demokratin riskerar att helt utarmas om deltidsregeln ska behållas på det sätt som den i dag är utformad. Alliansregeringens goda tanke om en tydlig arbetslinje havererar fullständigt då deltidsregeln inte uppmuntrar människor att jobba de timmar som erbjuds. Att arbeta fyra timmar en lördag måste vara bättre än att inte arbeta alls.

Kanske är det inte svårare än att sätta en gräns för när man räknas som deltidsarbetande vid t.ex. 40 procent. Då kan människor hålla sig kvar på arbetsmarknaden och ändå ges en chans att försörja sig.

E16. Arbetslösas tillgång till förskoleverksamheten

Motionär: Hans Backman, Hofors, Per-Åke Fredriksson, Gävle

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet liberalerna i enlighet med motionens intentioner ska verka för att arbetslösa föräldrar ska ha tillgång till förskoleverksamheten i den utsträckning som krävs för att söka arbete på heltid i enlighet kravet från arbetslöshetsförsäkringen

Enligt gällande skollag (1985:1100) 2 a kap. 6 a § framgår att barn vars föräldrar är arbetslösa ska tillhandahållas förskoleverksamhet och att förskoleverksamheten i sådant fall ska omfatta minst tre timmar per dag eller 15 timmar i veckan. Tanken bakom lagskrivningen var att man ansåg att det var angeläget att barn till arbetslösa inte skulle mista sin rätt till förskoleplats på grund av att någon förälder förlorat sitt arbete, eftersom denna situation kan vara stressande för barnet (prop. 1999/2000:129). Lagstiftaren ansåg att det är rimligt att barn till arbetslösa har en kortare vistelsetid på förskolan än barn till föräldrar som förvärvsarbetar, men man är noga med att påpeka att tre timmar per dag eller 15 timmar i veckan är ett minimum. Man ska dock i detta sammanhang komma ihåg att arbetslöshetsförsäkringen kräver att den arbetslöse aktivt söker arbete på heltid. Det vill säga åtta timmar per dag. Kravet på arbetslösa föräldrar att söka arbete på heltid underlättas således inte av den begränsning som möjliggörs nuvarande lagtext. Rimligen borde arbetslösa föräldrar ha möjlighet att nyttja förskoleverksamheten i åtta timmar varje arbetsdag så att de utan begränsningar kan söka arbete på heltid. Med andra ord ska inte tillgången förskoleverksamhet sätta gränser för hur mycket tid en arbetslös förälder kan lägga på att söka arbete per dag, utan det är den arbetslöse själv som får avgöra om han/hon behöver söka arbete på heltid.

I en del kommuner har man valt att ge barn till arbetslösa mer tid i förskolan, vilket kan var 25 till 40 timmar i veckan. Motiveringen till att dessa kommuner har valt att erbjuda mer förskoleverksamhet än vad som är minimum enligt lag är att man anser det angeläget att barn får fortsätta att ta del av förskolans pedagogiska verksamhet som syftar till att stimulera barnets utveckling trots att en förälder slutar att förvärvsarbeta på grund av arbetslöshet. Folkpartiet liberalerna har lyft fram värdet av den pedagogiska verksamhet som bedrivs på landets förskolor samt dess betydelse för barnets fortsatta lärande i den ordinarie skolan. Mot denna bakgrund har partiet i regeringsställning bland annat lanserat kompetenssatsningen ”förskolelyftet” för att ytterligare stärka kvalitén i förskolans pedagogiska verksamhet. Att barn får kraftigt begränsade möjligheter att delta i förskolans pedagogiska verksamhet bara för att en förälder blir arbetslös samt att denna förälder begränsas i sina möjligheter att söka arbete på heltid i enlighet med gällande regler för arbetslöshetsförsäkring är orimligt.

E17. Privat arbetsförmedling

Motionärer: Kenny Thärnström, Hunnebostrand, Kristina Holmdahl, Sotenäs

Förslag till landsmötesbeslut:

att partistyrelsen ges i uppdrag verka för ett uppdrag åt regeringskansliet att utreda former och regler för privat arbetsförmedling samt föreslå lagstiftning för arbetsförmedling som finansieras med avgift för den som söker arbetskraft (företag/organisation) och en ”jobbsökarpeng” till den arbetssökande

I Europeiska unionens stadga om mänskliga rättigheter anges i artikel 29 att ”Var och en har rätt till tillgång till kostnadsfri arbetsförmedling”. Däremot sägs inget om, att den ska vara ”offentlig” i den meningen, att det måste vara en ”myndighet”, som bedriver sådan verksamhet.

I ett nyligen framlagt ”stimulanspaket” har regeringen aviserat extra miljarder till AMS, för att ge arbetsförmedlingarna mer resurser för att kunna ”matcha” arbetssökande mot jobb. Man kan undra om inte detta är och borde alltid ha varit arbetsförmedlingens uppgift, ”att matcha utbud mot efterfrågan”?

EU:s grundregel om ”rätt till kostnadsfri arbetsförmedling” kan rimligtvis enbart gälla den arbetssökande. I annat fall skulle rekryteringsfirmorna bryta mot EU:s regler. Rekryteringsfirmorna arbetar med precisa uppdrag och har en särskild person avsatt att bevaka att företaget/organisationens önskemål tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Jobbsökningen sker på uppdrag av ett företag eller organisation, dvs. verksamheten är efterfrågestyrd. För detta betalar företaget/organisationen en avgift till rekryteringsföretaget.

I dagens system saknas någon, utöver arbetsförmedlingen, som utgår från den enskilde arbetssökandes behov och önskemål.

Låt privata företag komma in även på denna del av marknaden. För att finansiera en reform kan varje arbetssökande ges en ”jobbsökarpeng”, som kan användas för att köpa en arbetsförmedlingstjänst hos ett privat företag eller hos arbetsförmedlingen.

Att låta de arbetssökande själva välja till vem de vill gå för att få hjälp med att hitta nytt jobb, är en frihets- och rättvisefråga. Jag som arbetssökande kanske ser, att ett privat företag, som specialiserat sig på min typ av kompetens, har större förutsättningar för att lyckas. Då vill jag sannolikt i första hand gå till detta. Det privata arbetsförmedlingsföretaget behöver naturligtvis finansiera sin verksamhet, vilket delvis kan ske via ”jobbsökarpengen”, delvis genom att ta ut en avgift från det företag, som anställer, på liknande sätt som rekryteringsfirmorna gör i dag. För att stimulera till aktivt och framgångsrikt arbete kan utbetalning av ”jobbsökarpengen” villkoras med att jobb erhållits. Detta skulle bli ett kraftfullt incitament för att lyckas med förmedlingen.

Varför skulle ett företag eller organisation, som söker arbetskraft, anlita en privat entreprenör, som kostar, i stället för att utnyttja en gratis tjänst hos den offentliga arbetsförmedlingen? Ett starkt skäl vore att den privata aktören ger ett snabbare resultat och att denne erbjuder ett större urval. Ett annat skäl kunde vara att förmedlingsföretaget erbjuder sig att delta i/genomföra urvalsprocessen, vilket skulle kunna spara pengar åt det sökande företaget, ungefär på det sätt som rekryteringsföretagen arbetar i dag. En privat entreprenör kommer i sig att vara den ”coach” som de nya AMS-miljarderna är avsedda bl.a. att finansiera. Den privata entreprenören kan också specialisera sig på en viss sektor och på så sätt få bättre kompetens inom området.

Den arbetssökande skulle med preferens kunna välja den arbetsförmedlare, som han eller hon tror kan bäst hjälpa till med att hitta ett jobb. För denne är det i övrigt egalt om det är en offentlig eller privat aktör som agerar.

Den offentliga arbetsförmedlingen skulle sannolikt bli effektivare eftersom den blir konkurrensutsatt.

En grundtanke bakom förslaget är, att med eget vinstintresse kommer arbetsförmedlaren att bli mer effektiv, hitta nya vägar, skapa breda/djupa kontaktytor, aktivt söka jobbtillfällen för sina ”klienter” (de arbetssökande), aktivt söka personal åt företag. Den privata aktören kommer mer att ägna sig åt förmedling än åt administration.

Sammantaget skulle alla bli vinnare, den arbetssökande, den som anställer, den som förmedlar och samhället i stort, med lägre arbetslöshet och lägre samhällskostnader.

E18. Inför individuellt kompetenssparande

Motionär: Tina Acketoft, Arild, Ulf Nilsson, Lund

Förslag till landsmötesbeslut:

att en text infogas i partiprogrammet med innebörden att Folkpartiet arbetar för att ett system med individuellt kompetenssparande ska kunna införas

Kompetensutveckling och det livslånga lärandet är en fråga som har strategisk betydelse för varje individ och för hela samhället. Frågan om ett s.k. ”kompetenssparkonto” har diskuterats och utretts länge för att slutligen, emot riksdagens vilja, hamna i den socialdemokratiska regeringens malpåse 2003. Även nu, 2009, med en alliansregering, har frågan hamnat i stå. Utbildning är en färskvara. Arbetslivet förändras ständigt och snabbt. De flesta av oss kommer att ha flera olika anställningsformer och arbetsgivare under arbetslivet. Gamla yrken är omvandlas och nya tillkommer. Länder som vill hävda sig i den internationella konkurrensen måste anpassa sina utbildningssystem till denna utveckling. ”Det livslånga lärandet” är ett viktigt steg för att både utveckla sig själv som individ och samhället i stort. För att passa oss alla som individer och över tid behöver vi många olika former av flexibla system som möjliggör vidare studier.

Tanken bakom det tidigare formulerade kompetenssparandet var ett individuellt och frivilligt system där den enskilda individen ges möjlighet att med vissa begränsningar göra skattemässigt avdragsgilla insättningar på kompetenssparkonto. En stimulans för arbetsgivare att göra inbetalningar på en anställds kompetenssparkonto skulle då motsvarande införas. Möjligen är detta förslag inte helt utan problematik vad gäller olika gränsdragningsfrågor, men vikten av att vi skapar många olika omställningsmöjligheter för individer gör att frågan bör ses över igen och inlemmas i systemet.

E19. Psykosocial arbetsmiljö

Motionär: Hanna Olehäll, Smögen

Förslag till landsmötesbeslut:

att landsmötet uttalar att Folkpartiet verkar för att den som trakasseras på jobbet ska ha rätt till ingripande från Arbetsmiljöverket om problemen inte upphör på annat sätt

att landsmötet uttalar att Folkpartiet verkar för att en avslagen anmälan till Arbetsmiljöverket ska kunna överklagas

att landsmötet uttalar att Folkpartiet verkar för att brott mot Arbetsmiljöverkets föreskrifter mot kränkande särbehandling ska kunna vitesbeläggas och ska medföra straffansvar, precis som brott mot bestämmelser om den fysiska arbetsmiljön

Drygt 300 000 människor, eller 9 procent av arbetskraften, mobbas på jobbet varje år, enligt Arbetsmiljöverkets senaste undersökning. Detta medför stora samhällskostnader i form av sjukskrivning, vård och förtidspensionering. Framför allt drabbas kvinnor i offentlig sektor. De flesta drabbade får aldrig hjälp, därför att samhället inte tar den psykosociala arbetsmiljön på samma allvar som den fysiska arbetsmiljön. Om arbetsgivaren missköter den fysiska arbetsmiljön griper Arbetsmiljöverket in och kan tilldela vite, då arbetsgivaren inte rättar sig efter verkets krav på åtgärder. Brott mot bestämmelser om den fysiska arbetsmiljön är även straffbelagda. Vid psykosociala problem griper verket nästan aldrig in och har heller ingen skyldighet att göra det. En avslagen anmälan kan inte ens överklagas. Verkets föreskrifter mot kränkande särbehandling är bara tomma ord som det inte får några konsekvenser att bryta mot. Brott mot dessa föreskrifter kan inte åtföljas av vite, och medför heller inte något straffansvar.

Alliansregeringen påstår sig företräda arbetslinjen och en minskning av utanförskapet. Då måste arbetarna få rätt till en god psykosocial arbetsmiljö där man inte bryts ner. Denna rätt existerar inte i dag.

PS-svar:

Arbetslöshetsförsäkringen tas upp i flera motioner. Motion E13 begär att arbetslöshetsförsäkringen ska bli obligatorisk. I brödtexten skisseras även ett pengsystem där den enskilde får rätt att vända sig till valfritt försäkringsbolag för att teckna sådan försäkring. Motion E14 yrkar att takbeloppet i a-kasseersättningen höjs så att en majoritet av de a-kasseanslutna får ut 80 procent av sin tidigare lön vid arbetslöshet. I motion E15 kritiseras förändringarna för deltidsarbetslösa, som innebär att den som är deltidsarbetslös får ut a-kassa i en tid motsvarande 75 heltidsdagar. Motionären vill att denna reform förändras eller rivs upp helt. I motion E16 begärs att Folkpartiet ska verka för att heltidsarbetslösa ska ha rätt att utnyttja förskoleverksamhet i en sådan utsträckning som krävs för att de ska kunna söka arbete på heltid, vilket krävs i arbetslöshetsförsäkringen.

Partistyrelsen vill påminna om att Folkpartiet sedan länge anser att arbetslöshetsförsäkringen bör vara obligatorisk. Det finns starka skäl för detta. Till att börja med har den anställde ett lika legitimt intresse av skydd mot inkomstbortfall oavsett om detta beror på sjukdom eller på arbetslöshet. Vidare uppnås många fördelar med en obligatorisk försäkring. Kostnaderna sprids, alla bidrar till finansieringen och risken för att den enskilde drabbas av socialt oacceptabla konsekvenser vid plötslig arbetslöshet försvinner. Alliansregeringen har låtit utreda en modell för obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som bygger på fortsatt differentierade avgifter mellan a-kassorna, och konstaterar att förslagen från denna utredning har mött kritik. Icke desto mindre anser partistyrelsen att starka sociala hänsyn talar för att vi måste göra nya ansträngningar för att skapa en obligatorisk och generell arbetslöshetsförsäkring i Sverige. Partistyrelsen anser att det detaljerade förslag som motionären i E13 framlägger kan betraktas som en av många tänkbara utformningar, även om den för dagen inte framstår som den mest sannolika. I den grundläggande frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är partistyrelsen däremot enig med motionären. Med det anförda föreslår partistyrelsen att motion E13 anses besvarad.

Utformningen av arbetslöshetsförsäkringen, som tas upp i de följande motionerna, måste bygga på en avvägning mellan omställningstrygghet och drivkrafter till att hitta nytt arbete. Arbetslöshetsförsäkringen ska inte vara en långsiktig försörjningskälla, utan ett sätt att tillfälligt klara ekonomin i letandet efter ett nytt arbete. På denna punkt finns ur socialliberalt perspektiv en principiell skillnad mellan arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Folkpartiet värnar inkomstbortfallsprincipen, och partistyrelsen är i och för sig öppen för att en diskussion om höjning av takbeloppen i arbetslöshetsförsäkringen kan behövas. I det rådande statsfinansiella läget är detta dock inget som kan prioriteras framför sådana reformer som direkt bidrar till att skapa nya arbetstillfällen. Med det anförda föreslår partistyrelsen att motion E14 anses besvarad.

Vad gäller deltidsarbetslöshet vill partistyrelsen poängtera att det tidigare systemet skapade orimliga följder. Eftersom en a-kasseperiod löper på 300 heltidsdagar kunde den som var deltidsarbetslös i praktiken använda arbetslöshetsförsäkringen som en ren inkomstutfyllnad. Den som t.ex. arbetade 75 procent kunde få de 300 dagarna att räcka i 1 200 dagar (räknat på en arbetslöshet på 25 procent), det vill säga i över fem år. Så har arbetslöshetsförsäkringen aldrig varit tänkt. Den ska ge en inkomsttrygghet under en övergångsperiod, men inte vara en näst intill permanent försörjning. De resurser som frigjorts genom reformen av reglerna för deltidsarbetslösa har kunnat användas till angelägna sociala reformer, bland annat förbättrad tandvårdsförsäkring. Partistyrelsen anser alltså den beslutade reformen vara fullt befogad och yrkar att motion E15 avslås.

Motion E16 tar upp arbetslösas behov av att få barnomsorgen tryggad, så att de kan söka arbete på heltid. Partistyrelsen har sympati med motionens intentioner, och påminner om att Folkpartiet i många kommuner medverkat till att även arbetslösa kan ha sina barn på heltid i förskola. Det minimikrav som finns i skollagen är att barn till arbetslösa föräldrar har rätt till förskola minst tre timmar om dagen eller 15 timmar i veckan. Det förslag till skollag som presenterades i juni innebär ingen ändring på denna punkt. Partistyrelsen bedömer att detta i de flesta fall borde vara tillräckligt för att den arbetslöse ska kunna gå på jobbintervjuer eller göra egna besök hos arbetsgivare. Inget hindrar dock kommunerna från att lokalt besluta om generösare regler, vilket också förekommer. Partistyrelsen föreslår därför att motion E16 anses besvarad.

I rapportens punkter 10–17 föreslås en rad åtgärder för en effektiv arbetsmarknadspolitik och ett mer flexibelt arbetsliv. Kunskapens betydelse för omställning till nya jobb lyfts fram i punkt 10, punkt 11 betonar att arbetsmarknadsåtgärderna måste ha kvalitet i fokus och i punkt 12 föreslås införandet av ett nytt lärlingssystem. De positiva effekter som ökad lönespridning skulle ge tas upp i punkt 13, och i punkt 14–16 presenteras en rad åtgärder för att underlätta ungas tillträde till arbetsmarknaden. I punkt 17, slutligen, föreslås en mer flexibel arbetstidslagstiftning där den enskilde får möjlighet att disponera över en ”timbank” och ta ut viss intjänad ledighet i dagar, timmar eller pengar. Partistyrelsen yrkar bifall till punkterna 10–17.

I motion E17 begärs lagändringar för att möjliggöra privat arbetsförmedling (yrkande 1) och att den framtida arbetsförmedlingen ska finansieras genom avgifter av den som rekryterar samt en ”jobbsökarpeng” som till den arbetssökande (yrkande 2).

Arbetsförmedlingens monopol avskaffades redan 1993. Det finns alltså i dag inga hinder i regelverken för den som vill bedriva privat arbetsförmedling. Det ligger också ett värde i att den offentliga arbetsförmedlingen kompletteras med nya metoder och tänkesätt hos andra aktörer.

Enbart under 2008 upphandlades tjänster åt minst 10 000 personer inom jobb- och utvecklingsgarantin samt jobbgarantin för unga. Arbetsförmedlingen har till uppgift att säkerställa att kompletterande aktörer blir ett naturligt inslag i arbetsförmedlingens tjänsteutbud samt att såväl andelen som antalet sökande som får och kan ta del av andra aktörers kunskaper och erfarenheter ökar. Partistyrelsen anser att det är viktigt att detta arbete fortsätter med sikte på ännu större mångfald i arbetsförmedling. Huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken bör dock även fortsatt ligga hos staten, och ett eventuellt pengsystem måste bygga på detta. Partistyrelsen anser därför att motion E17 bör anses besvarad.

Punkt 18 i rapportförslaget förespråkar att ett system med individuellt kompetenssparande införs, och i motion E18 föreslås en text i partiprogramemt av motsvarande innebörd. I motionen hänvisas också till att den tidigare socialdemokratiska regeringen avbröt de tidigare förberedelserna för ett sådant system.

Partistyrelsen delar den analys som görs i programförslaget samt motionen. I en föränderlig omvärld är det viktigare än någonsin att löntagare får möjlighet att utbilda sig och bättra på sin kompetens också mitt i yrkeslivet. Många arbetsgivare har välfungerande system för detta, men behovet är ändå stort i betydande sektorer på arbetsmarknaden. Att uppdatera sina kunskaper och vidareutveckla sig gör också att den enskildes chanser att snabbt hitta nytt jobb vid arbetslöshet ökar väsentligt. Folkpartiet har länge arbetat aktivt för att ett system med individuellt kompetenssparande bör införas, och denna ståndpunkt bör också komma till uttryck i partiprogrammet. Partistyrelsen yrkar bifall till punkt 18 och föreslår även ett tillägg till partiprogrammet i form av följande mening: ”Ett system med individuellt kompetenssparande för löntagare bör införas.” Med detta är motion E18 tillgodosedd i sak och bör därför anses besvarad.

Integriteten i arbetslivet uppmärksammas i punkt 19 i rapportförslaget, där det föreslås att användandet av övervakningssystem på arbetsplatsen ska regleras genom lokala avtal mellan parterna och att en arbetstagare alltid ska kunna begära att Integritetsinspektionen (som ska ersätta Datainspektionen) ska pröva om övervakning är motiverad. Partistyrelsen delar arbetsgruppens åsikt att integriteten i arbetslivet behöver värnas bättre och yrkar att punkt 19 bifalls.

I punkterna 20–21 föreslås en rad åtgärder för att underlätta för äldre (punkt 20) och funktionshindrande (punkt 21) på arbetsmarknaden. Bland annat föreslås att äldre förvärvsarbetande ska ha rätt till sjukpenning och rehabiliteringsersättning på samma sätt som andra, att lönebidraget reformeras och att det införs en sysselsättningsgaranti för dem som har en psykisk eller en rörelserelaterad funktionsnedsättning. Partistyrelsen yrkar att punkterna 20–21 bifalls.

Motion E19 tar upp det viktiga ämnet psykosocial arbetsmiljö. Den som anser sig trakasserad på jobbet ska enligt motionären ha rätt till ingripande från Arbetsmiljöverket om problemen inte kan lösas på annat sätt (yrkande 1), beslut om att avslå en anmälan (lämna den utan åtgärd) ska kunna överklagas (yrkande 2) och brott mot Arbetsmiljöverkets föreskrifter mot kränkande särbehandling ska kunna vitesbeläggas och medföra straffansvar (yrkande 3).

Partistyrelsen är enig med motionären om att kränkande särbehandling på arbetsplatsen är ett oacceptabelt angrepp på den utsattes värdighet och människovärde. Arbetsmiljölagen är övergripande lagstiftning för arbetsmiljöfrågor, och som komplettering till denna lagstiftning har Arbetsmiljöverket rätt att utfärda föreskrifter och allmänna råd. Enligt föreskrifterna om kränkande särbehandling (AFS 1993:17) ska arbetsgivaren bland annat planera och organisera arbetet så att kränkande särbehandling så långt som möjligt förebyggs (§ 2), klargöra att kränkande särbehandling inte kan accepteras i verksamheten (§ 3) och se till att det finns rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp signaler om och åtgärda sådana otillfredsställande arbetsförhållanden etc. som kan ge grund för kränkande särbehandling (§ 4).

Arbetsmiljöverkets uppgift är inte att utreda och ta ställning till om någon är kränkt eller utsatt för kränkande handlingar. Däremot kan verket ställa krav på arbetsgivaren att åtgärda brister i arbetsmiljön som kan ligga till grund för kränkningar. Om den anställde anser att det finns brister i arbetsmiljön ska hon eller han först kontakta sin närmaste chef, därefter skyddsombudet om inget görs. Skyddsombudet kan i sin tur kontakta Arbetsmiljöverket. Verkets beslut i enskilda fall enligt arbetsmiljölagen, eller enligt föreskrifter meddelade i enligt med lagen, får överklagas till länsrätten. Partistyrelsen är enig med motionären om att den psykosociala arbetsmiljön ska tas på samma allvar som den fysiska arbetsmiljön, men anser att dagens regelverk ger uttryck för just denna hållning. En lagstiftning som ger Arbetsmiljöverket särskilda befogenheter vid just trakasserier till skillnad från andra arbetsmiljöproblem är svår att försvara principiellt. Partistyrelsen föreslår därför att motion E19 yrkande 1 och 3 anses besvarade. Partistyrelsen anser vidare att yrkande 2 i sak är tillgodosett genom gällande lagstiftning och yrkar därför att även motion E19 yrkande 2 anses besvarat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: