Landsmötesbloggen

Folkpartilandsmöte på Internet

D35-D37 Upphovsrätt

Upphovsrätt

D35. För en ny upphovsrätt på Internet

Motionärer: Madeleine Sjöstedt, Stockholm, David Ekstrand, Uppsala, Daniel Forslund, Johanneshov, Jonas Förare, Spånga, Erik Jennische, Stockholm, Seved Monke, Stockholm, Teodor Koistinen, Stockholm, Olle Nilsson, Umeå, Patrik Silverudd, Stockholm

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för en utredning om en ny upphovsrättslag

2. att partistyrelsen ges i uppdrag att utarbeta Folkpartiets ställningstagande kring den nya upphovsrätten med utgångspunkt i den positiva syn på Internets möjligheter till informationsspridning som ges uttryck för i motionen

3. att den nya upphovsrättslagstiftningen måste söka efter en bättre balans mellan upphovsrättsinnehavares intressen och allmänintresset genom att utöka de legala möjligheter fildelningen och andra tekniker ger

Under de senaste åren har användningen av Internet och de möjligheter till informationsutbyte, åsiktsbildning, faktainhämtning och kulturkonsumtion som detta ger lett till många viktiga diskussioner. Genom nya lagar och domslut ställs nu frågan på sin spets. Ska politikens uppgift vara att sätta gränser för Internets användning eller att söka efter metoder att bejaka den nya tekniken?

Enligt vår bedömning är behovet av en ny sammanhållen lagstiftning för upphovsrätten på Internet akut.

Dagens lagstiftning tar uppenbarligen inte hänsyn till den positiva kraft för kunskaps-, kultur- och informationsutbyte i världen som finns i fildelningen och i andra tekniker, utan pressar in något helt nytt i en form som försökte lösa 1900-talets upphovsrättsproblem.

Målet för en ny lagstiftning ska alltså inte vara att förhindra fildelning, som Pirate Bay-domen och Ipred-lagen kommer att leda till. Målet ska i stället vara att skapa en lagstiftning som både gynnar den kunskaps- och kulturexplosion som fildelning och annan teknik innebär, samtidigt som man skyddar upphovsmännens intressen. Även med ett kort historiskt perspektiv är det svårt att förstå varför det skulle vara omöjligt.

Man ska betala för musik och film som man laddar ned på Internet om någon äger upphovsrätten till den. Men i dagsläget är det t.ex. mycket svårt för den enskilde personen som laddar ned musik från t.ex. The Pirate Bay att veta om den är upplagd lagligt eller inte. Risken är alltså att många människor låter bli att ta del även av det lagliga utbudet som finns. Det vore en katastrof. Att kriminalisera teknik som möjliggör för människor att ta del av kunskap och kultur de aldrig haft tillgång till tidigare är stötande.

Internet är något av det största som hänt mänskligheten, fullt jämförbart med revolutionen kring boktryckarkonsten.

Tillgängligheten till information via Internet är vårt århundrades viktigaste bildnings- och kulturfråga. Vi måste alltså förhålla oss till detta på ett öppet och konstruktivt sätt. Därför är också utmaningarna för politiken svåra. Lagstiftningen måste utformas så att den överlever ett par decennier. Många komplicerade frågor ställs på sin spets.

Hur ska en lagstiftning se ut som tillgodoser de motstridiga intressen som kan finnas mellan upphovsmän och användare? Självklart måste vi ha ett system där artister kan få betalt för sina alster, men samtidigt måste kunskapstörst och kulturutövande uppmuntras. Var är det rimligt att gränserna för upphovsmännens äganderätt går, och hur lång tid ska upphovsrätten gälla?

Dessa frågor och många andra som finns i debatten kan inte besvaras genom förändringar i praxis eller anpassningar av EU-direktiv. Det behövs en djupgående analys av hur de viktiga värdena av yttrandefriheten, kunskapstörsten och upphovsrätten ska kunna garanteras på Internet i framtiden. För Folkpartiet med sin tradition till försvar för individens rätt till förkovran och kamp för människors rätt att uttrycka sig och skapa opinioner är en ny politik kring upphovsrätten nödvändig. Denna politik måste omsättas i handling. Därför måste Folkpartiet verka för att tillsätta en utredning för att modernisera lagstiftningen kring upphovsrätten på Internet.

D36. Universella skyldigheter att leverera information på Internet

Motionär: Karl-Erik Andersson, Västerås

Förslag till landsmötesbeslut:

#1.att Folkpartiet ska verka för att ett europeiskt system för  universella skyldigheter och rättigheter för att få information på Internet som bl.a. tillåter fildelning och nya publika  informationsverksamheter på Internet. Motionen vill bejaka fildelning men att skaparen ska ha ersättning. En lösning som diskuterades i Information Society Forum redan på 90-talet var att operatörerna på telekom – marknaden får betala tic-avgift per transaktion på Internet som är lika för alla. Denna avgift används för att finansiera virtuella bibliotek på nätet där filer är tillgängliga fritt precis som på ett kommunalt bibliotek. Biblioteket i sin tur betalar avgift till skaparen av verket. Detaljerna i detta måste utvecklas men det är en gammal huvudidé experter i Information Society Forum på 90-talet. Det är bra att börja utreda detta igen i EU-parlament och Kommission.

Internet har förändrat världsbilden och det samhälle vi lever i. Tyvärr har inte alla politiker hängt med. Därför måste nu politiken anpassas till den förändrade verkligheten som är en följd av det informationssamhälle som allt fler människor lever in. Lika självklart som man läser en tidning ska man kunna läsa fritt på Internet. Ingen ska kunna utestängas från Internet. Fildelning är självklart för stora grupper av Internetanvändare.

Alla operatörer och informationsproducenter på nätet bör åläggas via ett EU-direktiv att göra informationsinnehåll universellt tillgängligt (s.k. universella skyldigheter). Kostnaden för detta måste täckas solidariskt och alla ska ha råd att komma åt informationen oavsett plats eller inkomst. Detta kräver ny EU-lagstiftning. Alla myndigheter, organisationer och företag måste åläggas att göra sitt informationsinnehåll tillgänglig på ett universellt och likaberättigat sätt. Visst finns det information som måste skyddas av integritetsskäl, affärsskäl, förvarsskäl etc. Men huvudregeln är att allt informationsinnehåll ska vara tillgängligt för alla men att det finns vissa preciserade undantag.

Skyddet för upphovsrätt kan i vissa fall få se annorlunda ut än i dag. Utnyttjande av skapares/konstnärers intellektuella egendom ska alltid ersättas men på nya sätt. Nya kreativa lösningar måste släppas fram för hur dessa ersättningar ska se ut.

En växande skara Internetanvändare känner sig hotade av olika inskränkningsförslag för informationsanvändning. Detta måste vi politiker ändra på och möta den växande protestskarans krav. Om man måste som i dag tillgripa starka rättsliga ingrepp mot fildelare är det ett bevis på att det gamla informationssamhället misslyckats och vi måste få en ny ordning som harmonierar med den nya teknikens sätt att fungera.

D37. Liberalare copyright

Motionär: Lars Åhman, Skellefteå

Förslag till landsmötesbeslut:

#1.att Folkpartiet.verkar.för.att.se.över.hur.reglerna.för.copyright.kan.göras.mer.liberala.och.tidsrymden.kortas

För copyright anser Folkpartiet i dag att dagens gräns är tillfredställande, en gräns som i allmänhet innebär en drygt 100årig copyrighttid.

Bättre vore en återgång till det gamla systemet, där copyright gällde en bestämd tidsrymd från första utgivning. Exakt hur lång denna tidsrymd är varierar mellan olika länder, men kanske kan omkring 30 år från första utgivningsdatum vara rimligt.

Problemet med dagens system är att mycket av dagens kulturproduktion riskerar att förloras om inte copyrightinnehavarna ger ut den på nytt. Om upplagan är blygsam så är det inte omöjligt att alla utgivna exemplar kan ha gått förlorade innan copyrighttiden gått ut.

Ett annat problem är verk där det är svårt att avgöra vem som innehar rättigheterna. Det kan handla om s.k. abandonware, datorspel och datorprogram som getts ut av bolag som numera är nerlagda, uppköpta, satta i konkurs, delade etc. och där de företag som nu innehar rättigheterna till dessa är omedvetna om att de äger dem.

Jag återkommer därför med samma yrkande som till landsmötet 2007, men med stöd av en mer allmän debatt i samhället om problematiken.

PS-svar:

Motion D35–D37
Den digitala revolutionen
Internet slog igenom stort när World Wide Web utvecklades
av en grupp forskare vid CERN i Schweiz. Inget av de tidigare
användningsområden – e-post, nyhetsgrupper och ett
fåtal andra applikationer – hade haft så stor potential att göra
information lättillgänglig. Därefter har utvecklingen bara
fortsatt. I dag beräknas det att 48 procent av världens befolkning,
eller drygt tre miljarder människor är ”uppkopplade”.
Den digitala tidsåldern är egentligen något äldre än Internet
eller World Wide Web, men det är först med Internets
genombrott som den kommit att få sådan total genomslagskraft.
Webben har blivit både vardagsrum och arbetsplats
för en stor del av jordens befolkning.
Den inledande yran och euforin över Internets möjligheter
som hyllades av de flesta politiker, har med tiden förbytts i
mer problematiserande och repressiva tongångar. Detta är till
viss del beroende på reella problem och hot, även om dessa
också överskattas och överdrivs i en hel del fall. Det finns
både fall av grundlös moralpanik samt konkret brottslighet
och terrorism att peka på för den som vill föra debatten i ena
eller andra riktningen. Men det gäller att kunna hålla båda
tankarna i huvudet samtidigt.
Utvecklingen går så fort att både sociala mönster och lagar
ibland släpar efter. Det kan till och med hända att lagar som
skapas för att lösa helt nya problem är inaktuella så fort de
är antagna för att den tekniska utvecklingen tagit ännu ett
språng. Men det betyder inte att vi som lagstiftare kan abdikera
från uppgiften att med kloka och genomtänkta lagar och
regler, skapa ett grundläggande ramverk för ”det digitala
samhället” på Internet.
Ett av de problem som kommit i fokus på senaste tid är
konflikten mellan de tekniska möjligheterna att kopiera och
sprida digitalt material och upphovsrätten till musik, film,
litteratur med mera. Flertalet motioner på det här området
berör just den frågan.
Med tanke på hur stor betydelse denna fråga har kommit
att få i den politiska debatten väljer partistyrelsen att här
lämna ett mer utförligt svar på de inkomna motionerna.
Motionerna
Motion D35 beskriver den tekniska och sociala revolution
som Internet inneburit och pekar på hur nya tekniska
möjligheter och förändrade mediekonsumtionsmönster kommer
i konflikt med upphovsrätten. Motionären menar att tillgängligheten
till information via Internet är vårt århundrades
viktigaste bildnings- och kulturfråga. Motionen utmynnar i
tre att-satser som föreslår att landsmötet ger partistyrelsen
i uppdrag att verka för en utredning om en ny upphovsrättslag,
att detta ställningstagande kring den nya upphovsrätten
ska utarbetas med utgångspunkt i en positiv syn på Internets
möjligheter till informationsspridning samt söker uppnå
bättre balans mellan upphovsrättsinnehavares intressen och
allmänintresset.
Motion D36 vill bejaka fildelning men att samtidigt
garantera att skaparen av upphovsrättsligt material ska ha
ersättning. Motionären vill att Folkpartiet ska verka för att
ett europeiskt system för universella skyldigheter och rättigheter
för att få information på Internet som bland annat
tillåter fildelning och nya publika informationsverksamheter
på Internet. Detta föreslås finansieras genom ett system som
bygger på transaktionsavgifter som diskuterats i Information
Society Forum på 1990-talet. Förutom frågan om privat
kopiering berör motionen också införandet av en ”skyldighet”
att offentliggöra viss information.
Även motion D37 behandlar frågan om upphovsrätt och
den digitala teknikens ökade möjligheter till kopiering och
Näringspolitik och företagande 135
D
spridning. Motionären vill att Folkpartiet verkar för att se
över hur reglerna för upphovsrätt kan göras mer liberala och
tidsrymden som ett enskilt verk är skyddat av upphovsrätt
(s.k. ”skyddstid”) kortas.
Upphovsrätten i internationell rätt
Upphovsrätten går tillbaka till 1500-talets Venedig där stadens
styrelse utdelade monopol på tryckningen av vissa verk
till enskilda förläggare, för att dessa skulle ha en möjlighet
att göra vinst på sina arbeten. I modern form uppstod upphovsrätten
i 1700-talets England. Den viktiga förändringen
här, var att rätten att framställa kopior (”copyright”) tillförsäkrades
upphovsmannen i stället för förläggaren eller tryckaren.
Det har sedan dess varit utgångspunkten för all internationell
lagstiftning.
Bernkonventionen från 1886 är den första av en lång rad
internationella överenskommelser på området. Viktiga framsteg
som nåddes med denna, var att en upphovsrättsinnehavare,
till skillnad från den som söker patent, inte besöker
ansöka om skydd utan får detta skydd automatiskt i och med
skapandet av verket. En del länder som inte undertecknade
Bernkonventionen (däribland USA som tillträdde Bernkonventionen
först 1989) slöt sig i stället samman i Buenos Aireskonventionen
1910, som krävde att upphovsrätten deklarerades
(därav det vanligt förkommande ”All rights reserved” på
amerikanska böcker, filmer m.m.).
Vid sidan om upphovsrätt, regleras frågan om patent inom
forskning och industri genom Pariskonventionen från 1883.
Dessa konventioner fastslår grunder för upphovsrätten
som de anslutna staterna måste uppfylla, men det är – som
i de flesta liknande fall – upp till de tillträdande staterna att
implementera nationell lagstiftning som reglerar detaljförhållanden.
Därför har vissa skillnader länderna emellan skapat
utrymme för kryphål och konflikter. En rad internationella
initiativ att skapa större harmonisering i de nationella
lagarna har tagits från 1980-talet och framåt.
Världshandelsorganisationen WTO genomförde under den
så kallade Uruguay-rundan förhandlingar om en internationell
överenskommelse som kallas TRIPS. Förhandlingarna
slutfördes 1994 och TRIPS-avtalet reglerar inte bara nationell
upphovsrätt till kulturella verk utan också en lång rad andra
frågor om patent, mönsterskydd och vad som ska räknas som
konfidentiell information i affärer mellan företag (”trade
secrets”) med mera. TRIPS omfattar därför både områdena
i Bernkonventionen och Pariskonventionen. Genomförandet
av TRIPS betraktas allmänt som WTO:s största framgång.
Delvis parallellt med Uruguay-rundan bedrev World Intellectual
Property Organization (WIPO) förhandlingar om
ett särskilt copyright-avtal mellan alla sina medlemsländer
1996. Detta avtal tar uttryckligen upp frågan om digitala tekniker
och omfattar bland annat upphovsrätt till datorprogram
och innehåll i databaser.
Inom EU har TRIPS och WIPO copyright-avtalet implementerats
framför allt genom det upphovsrättsliga direktivet
(2001/29/EG) samt Rådets direktiv 2000/278/EG. Även
direktiven 91/250/EG (med ändringar) och 96/9/EG täcker en
del av dessa avtals olika tillämpningsområden. Som följdlagstiftning
till dessa direktiv har bland annat parlamentets och
rådets direktiv 2004/48/EG tillkommit, mer känt som IPRED
(”Intellectual Property Rights Enforcement Directive”) eller
”civilrättsliga sanktionsdirektivet”.
Utgångspunkter för fortsatt arbete
Som synes av redogörelsen ovan existerar frågan om upphovsrätt
och digital teknik inte i något vakuum. Varje försök
att skapa ”en ny upphovsrätt” riskerar att krocka med de
befintliga avtalen och åtagandena som Sverige ingått.
Friheten att laborera fram nya lösningar, är i realiteten
alltså liten. De flesta väsentliga förändringar kommer att
kräva nya internationella förhandlingar. TRIPS-avtalet är
direkt förknippat med handelssanktioner för en part som inte
uppfyller sina åtaganden. Tanken att Sverige, i efterhand,
skulle kunna begära – och beviljas – undantag från ett flertal
tunga EU-direktiv är inte heller sannolik.
Detta måste vi ha i åtanke i debatten. Det är lätt att säga
att det behövs en ”ny upphovsrätt”, men lika lite som någon
hittills kunna säga hur en sådan upphovsrätt ska utformas har
någon kunnat ge ett riktigt bra svar på hur den ska komma till
stånd inom ramen för alla internationella överenskommelser.
Därmed inte sagt att vi inte ska försöka – men diskussionen
måste föras på realistiska grunder och utan förhastade förhoppningar
om en ”quick fix”.
Ett grundläggande villkor för att kunna nå framgång, är att
vi kan övertyga åtminstone de andra EU-länderna om att nya
modeller kan leva upp till det skydd som de mest grundläggande
internationella överenskommelserna kräver. Det innebär
åtminstone krav på att upphovsrättsinnehavare kan garanteras
en skälig ersättning. Men denna ersättning kan inte vara
ringa, så länge motkravet i praktiken innebär att släppa på
en stor del av den exemplarframställningsrätt som hela tiden
varit grundläggande för all upphovsrätt.
Varför upphovsrätt?
Det kan finnas anledning att påminna om de starka skäl
som gjort liberaler till de kanske starkaste anhängarna av
upphovsrätt. Idagens debatt framförs ofta missriktade och
vilseledande argument om att upphovsrätten är en socialistisk
konstruktion eller ett för liberaler oacceptabelt monopolistiskt
instrument. Alla marknader definieras av lagar (eller,
i äldre samhällen, av sedvänjor). Äganderätten har alltid
inneburit en form av monopol. Respekterandet av en individs
eller en grupps ensamrätt att utnyttja en tillgång, eller besluta
att överlåta, hyra ut eller förändra denna, är grunden för all
äganderätt – såväl till fysiska föremål som immateriella tillgångar.
Mot detta intresse står och har alltid stått intresset att
se alla tillgångar som fria nyttigheter.
Men fria nyttigheter har begränsningar. De används sällan
lika effektivt som privat egendom och de förstörs ofta
därför att det kortsiktigt lönar sig bättre för enskilda aktörer
att förse sig än att ta långsiktigt ansvar. Det innebär att ett
annat allmänintresse, om långsiktigt hållbar förvaltning av
gemensamma resurser, ofta bäst tillgodoses genom att införa
enskild äganderätt till ändliga tillgångar.
På samma sätt förhåller det sig med upphovsrätt. Denna
konflikt är ingalunda ny eller väsentligen annorlunda än tidigare.
Det har alltid funnits dem som föredragit att kunna tillgodogöra
sig exempelvis konst, litteratur eller musik utan att
betala för detta. Men allmänintresset av att ha ett rikt kulturliv
gynnas inte av denna ”gratiskultur”. Tvärtom.
Det har aldrig framställs så mycket musik, litteratur, film
eller andra former av kultur som under de sista decennierna
av 1900-talet. Detta är ingen slump. Upphovsrätten har aldrig
varit så internationellt utbredd som då. Och en fungerande
upphovsrätt är en förutsättning för ett blomstrande kulturliv.
Privat kopiering i dag
Inom ramen för de internationella avtalen finns redan i dag
vissa möjligheter att göra undantag från exemplarframställNäringspolitik
och företagande 136
D
ningsrätten för privat bruk eller i vissa fall, något bredare
”fair use”.
Detta återfinns i den svenska upphovsrättslagens (SFS
1960:729) andra kapitel. Där regleras sådant som rätten att
citera ”i överensstämmelse med god sed och i den omfattning
som motiveras av ändamålet”, avgränsningar mot offentlighetsprincipen,
avbildning av konstverk och byggnader genom
fotografier och en lång rad andra vardagliga och huvudsakligen
oproblematiska tillämpningar av begreppet ”fair use”.
Användning av upphovsrättsliga verk i t.ex. undervisning
och biblioteks rätt att låna ut exemplar av litterära och andra
verk regleras också, och särskilda ersättningssystem för detta
finns.
För framställning av privata kopior av t.ex. musik, litterära
verk och datorprogram finns uttryckliga bestämmelser (§12)
som tillåter detta under specifika omständigheter. Sådana
kopior får endast finnas för privat bruk och ger inte någon
rätt att dela detta med andra.
I realiteten är det alltså kring detta som debatten står –
ska upphovsrättens inskränkning för privat kopiering utvidgas
till att också omfatta spridning av kopior till andra och
i så fall under vilka omständigheter? Hur ska till exempel
ersättningsfrågan lösas?
Förslag om olika typer av ”bredbandsskatt” eller transaktionsavgifter
för olika typer av nedladdningar, har framkastats.
Hittills har dessa inte framstått som särskilt attraktiva
för någon egentligen, utan möjligen som ”det minst dåliga”
alternativet.
Sverige har som ovan nämnts ett antal liknande modeller
för ersättningssystem. Inget av dessa system är utan komplikationer.
Ett av de mest kända är ”kassettersättningen”
(numera ”privatkopieersättningen”) som regleras genom §26
k och följande.
Privatkopieersättningen förhandlas och fördelas av organisationen
Copyswede som företräder en sammanslutning av
upphovsrättsorganisationer. Den har branschorganisationer
för bland annat tillverkare, importörer och försäljare av lagringsmedier
som motpart. Men ersättningsnivåerna bestäms
även genom lagen. Ur liberal synvinkel är det inte oproblematiskt
att staten genom att lagstifta om upphovsrätten och
föreskriva ett sådant ersättningssystem, i praktiken ger företräde
åt ett intresse.
Vid flera tillfällen har det också varit nödvändigt att justera
ned ersättningsnivåerna när framsteg i teknisk lagringskapacitet
annars skulle ha lett till orimliga ersättningsnivåer. Men
sådana nedsättningar försvagar å andra sidan det ursprungliga
argumentet om skälig ersättning, eftersom ersättningen
då minskar medan lagringskapaciteten (och därmed åtminstone
potentiellt intrången) ökar.
Även om sådana frågeställningar skulle kunna lösas, förutser
partistyrelsen en annan stor risk med dessa modeller.
Givet att en sådan överenskommelse skulle kunna uppnå
ersättningsnivåer som är rimliga och skäliga i förhållande till
omfattningen av kopiering och spridning, så måste fördelningen
ske på sakliga grunder. Utan tillgång till någon form
av data över vilka verk som kopieras och sprids, kan inte
ersättningen till fördelas till enskilda upphovsmän.
Sannolikt blir konsekvensen av olika modeller för indirekta
ersättningssystem att det krävs en omfattande övervakning
och lagring av information om vem som laddar ned
vad. Då uppstår en ny konflikt med rätten till privatliv och fri
korrespondens, som bland annat skyddas i Europakonventionens
artikel 8. Det finns således starka integritetsskäl emot
en sådan lösning.
Det är inte omöjligt att en insamling av tillräckligt omfattande
och noggranna data kan ordnas på andra sätt, med en
bevarad anonymitet för enskilda användare, till exempel
genom statistik från stora innehållsleverantörer. Men det är
oklart om dessa leverantörer – där till exempel The Pirate
Bay måste inkluderas – utan invändningar skulle ge ut den
informationen. Det är också viktigt att beröra frågan om vem
som tar del av denna information och vilka befogenheter ett
sånt organ ska ha. Ska det vara ett överstatligt organ? En
partssammansatt organisation? Ska den ges andra uppgifter
än att fördela ersättning? Vem ska bestämma hur höga avgifter
som ska tas ut?
Det förtjänar att upprepas att den här konflikten mellan
privat kopiering spridning och ersättning ingalunda är ny.
Den låg bakom redan de första lokala boktryckarmonopolen
i Venedig på 1500-talet och kopieframställningen har efter
varje tekniskt framsteg blivit allt lättare.
Argument som försöker framställa detta som ett nytt problem,
är alltså fel ute. Förbudet för kopiering och upphovsmännens
exemplarframställningsrätt är svaret på detta problem,
inte någon ålderdomlig rest av något helt annat problem.
Det som väsentligen förändrats är två saker, dels den
mängd kunskap och den kostnad som måste investeras i att
framställa en kopia som sänkts till otroligt låg nivå, dels den
omfattning som spridningen i dag kan få med potentiellt tre
miljarder mottagare.
Bedömningen kan göras att det som faktiskt hittills har
varit lösningen – att hävda och upprätthålla exemplarframställningsrätten
gentemot intrång – numera är utsiktslöst. Det
är detta som många är inne på med argumentet att ”vi kan
inte kriminalisera en hel generation”.
Det är framför allt detta som gör partistyrelsen böjd att
instämma i propåerna om att nya lösningar måste sökas. Kostnaden,
socialt, juridiskt och ekonomiskt, av att med tvångsmedel
upprätthålla det nuvarande systemet skulle kunna bli
enormt stora. Det är också osannolikt att det i längden skulle
erbjuda något adekvat skydd för de enskilda upphovsrättsinnehavarna.
Och om detta är fallet, måste alternativa lösningar
för ersättningsfrågan sökas.
Partistyrelsen är dock en smula skeptisk till att en statlig
utredning i Sverige, som föreslås i motion D35 och, som
partistyrelsen förstår det, antydningsvis även i motion D36,
kanske ens är rätt sätt att angripa problemet. Finns det förutsättningar
att en ny form av kompromiss som tänks ut av en
anonym utredare skulle gillas av någotdera lägret eller skulle
ett sådant förslag omedelbart sågas, liksom de tidigare?
För att förändra det internationella ramverket kring upphovsrätt
och ersättning i den riktning som motionärerna vill,
krävs framför allt en konstruktiv debatt och en politisk vilja i
flertalet av de länder som omfattas.
Partistyrelsen föreslår att landsmötet uttalar en viljeyttring
att lösa de existerande problemen i ersättningsfrågan med
bibehållande av de grundläggande värden som upphovsrätten
tillkommit för att skydda.
Partistyrelsen är alltså beredd att i positiv anda verka för
att upphovsrätten i den delen kan anpassas till de möjligheter
som den digitala revolutionen har skapat, dock med de viktiga
förbehållen att grunden för den svenska upphovsrätten
inte kan förändras ensidigt och att upphovsmannens rätt till
sitt verk är ett centralt intresse som behöver värnas också
Näringspolitik och företagande 137
D
framöver. Med detta anser partistyrelsen att motion D35
bör anses besvarad.
”Offentlighetsplikt”
En delvis annan frågeställning som berörs i motion D36
är frågan om viss information inte bör vara fri att kopiera,
utan också omfattas av en plikt att göras tillgänglig. En slags
”offentlighetsplikt”. Partistyrelsen tolkar motionären som att
denne är inne på liknande tankegångar som finns bland annat
i USA, att sådan information som framställts eller sammanställs
med hjälp av offentliga medel också bör tillkomma allmänheten.
Partistyrelsen anser att detta är en i grunden sympatisk
tankegång. Den kompliceras dock av att offentliga medel,
särskilt inom myndigheter, ofta används för att insamla och
behandla känsliga uppgifter. Datainspektionen och Skatteverket
har bara det senaste året påtalat växande problem. I
en skrivelse till regeringen anför till exempel Skatteverket att
uppgifter om privatpersoner som omfattas av offentlighetsprincipen
i dag begärs ut i en omfattning som inte kunde förutses
tidigare och att denna kan sammanställas och spridas
på sätt som tidigare inte var möjliga men som kan vara till
stor skada för individen.
Sedan många år tillbaka finns också en särskild stridfråga
kring det statliga personadressregistret (SPAR) som säljer
vidare personuppgifter som insamlats med myndighetsmakt.
Det finns numera en möjlighet att begränsa att ens adressuppgifter
används för adresserad reklam, men andra användningar
av dessa personuppgifter är i princip inte reglerade
utan upp till SPAR-nämnden att bedöma från fall till fall.
Folkpartiet har sedan länge verkat för att försäljningen av
dessa personuppgifter ska stoppas.
Detta är exempel på att viss information i dag inte alls är
oproblematiskt att sprida, när det rör enskilda individer.
Inte heller all den forskning och kunskapsutveckling som
bedrivs inom offentliga institutioner som universitet, museer
med mera kan bli allmänt tillgänglig utan att åsidosätta lagar
om patent och upphovsrätt.
Men huvudtanken ligger väl i linje med offentlighetsprincipen
som vi liberaler alltid omhuldat. Partistyrelsen föreslår
att landsmötet bör uttala att Folkpartiet ska verka för
ökad allmän tillgänglighet av information som framställs
med offentliga medel. Motion D36 bör med hänvisning
till detta och föregående svar anses besvarad.
Skyddstider
Frågan om hur lång tid verk skyddas av upphovsrätten
berörs som tidigare sagts i motion D37. Det är nära förbundet
med det tidigare resonemanget om upphovsrättens grunder.
Efter att skyddstiden löpt ut, är exemplarframställningen fri.
Det finns inte någon allmän skyddstid som omfattar alla
slags upphovsrättsligt skyddade verk. Olika överenskommelser
omfattar olika slags verk (litteratur, musik, film, fotografi
etc.) och kan ge olika skyddstid. Det skiljer sig också
åt en del mellan olika länder. De vanligast förekommande
skyddstiderna är 50 eller 70 år efter upphovsrättsinnehavarens
död. Bland annat USA har genom lagstiftning på 2000-
talet (Copyright Term Extension Act of 1998) ett system där
skyddstiden antingen kan vara 70 år från upphovsmannens
död, vid verk skapade av en enskild upphovsrättslig innehavare,
eller 95 år från publiceringen av ett gemensamt verk.
(Ett opublicerat, gemensamt verk kan dock räknas som skyddat
i 120 år från skapandet.)
I Europaparlamentet röstades under våren 2009 om en
förlängning av skyddstiden för vissa musikaliska verk.
Ursprungsförslaget innebar en ökning från 50 år till i vissa
fall 95 år efter inspelningen, men det slutgiltiga förslaget
innebar en ökning till i vissa fall 70 år, vilket innebär en ökad
harmonisering av olika skyddstider. Folkpartiets MEP Olle
Schmidt röstade mot detta förslag, både det ursprungliga och
kompromissförslaget, men det vann ändå. Vi kommer därför
med största sannolikhet att förpliktigas att införa den längre
tiden.
I jämförelse med patent som har avsevärt kortare löptider
(patent har i regel en skyddstid på 20 år från att patentframställan
gjorts). Patent har i regel ett högre kommersiellt värde
än kulturella verk, vilket kan sägas motivera de olika skyddstiderna
utifrån det pragmatiska resonemanget att skyddstiden
finns för att beredda upphovsmannen ekonomiska möjligheter
att försörja sig av sin verksamhet.
Man kan dock även här framhålla att utvecklingen av de
tekniska och sociala förhållandena har ändrat på grundläggande
mönster i konsumtionen av litterära och musikaliska
verk. Det trycks i regel färre upplagor och en viss bok går ur
tryck eller ett musikalbum ur produktion ofta inom ett par år
från publiceringen. I gengäld har också omsättningen under
den tiden ökat väsentligt. Spridningen av en bestseller eller
en hitlåt är betydligt snabbare nu än tidigare.
Men inte alla författare eller musiker uppnår en sådan
framgång på den kortare omsättningstiden utan fortsätter att
vara beroende av inkomsterna från indirekta ersättningar (för
utlåning från bibliotek, STIM-avgifter etc.) under lång tid.
Dessa indirekta ersättningssystem förutsätter att skyddstiden
är avsevärt längre än den genomsnittliga omsättningstiden
för ett visst verk.
Precis som ovan utvecklats om exemplarframställningsrätten
är de olika avtalen och lagarna som reglerar dessa frågor
en invecklad affär. Det är en fråga som kan inkluderas i
diskussionen om utrednings- och pvåerkansarbetet om upphovsrätten
generellt, men inte heller här finns anledning att
nära några förhoppningar om snabba eller drastiska resultat.
Dock är det viktigt att Folkpartiet generellt bör verka för att
krav på utsträckta skyddstider bedöms mycket restriktivt och
att tiderna i många fall gärna förkortas. Detta bör landsmötet
uttala, och med det bör motion D37 anses besvarad.
Partistyrelsens yrkanden
Partistyrelsen yrkar:
1. att landsmötet uppdrar åt partistyrelsen att konstruktivt
verka för att lösa de existerande problemen i ersättningsfrågan
med bibehållande av de grundläggande värden
som upphovsrätten tillkommit för att skydda
2. att motion D35 därmed anses besvarad
3. att landsmötet uttalar att Folkpartiet ska verka för ökad
allmän tillgänglighet av information som framställs med
offentliga medel
4. att motion D36 därmed anses besvarad
5. att landsmötet uttalar att krav på generellt utsträckta
skyddstider på upphovsrättens område bör bedömas
mycket restriktivt och att tiderna i många fall bör förkortas
6. att motion D37 därmed anses besvarad

Motion D35–D37

Den digitala revolutionen

Internet slog igenom stort när World Wide Web utvecklades av en grupp forskare vid CERN i Schweiz. Inget av de tidi gare användningsområden – e-post, nyhetsgrupper och ett fåtal andra applikationer – hade haft så stor potential att göra information lättillgänglig. Därefter har utvecklingen bara fortsatt. I dag beräknas det att 48 procent av världens befolkning, eller drygt tre miljarder människor är ”uppkopplade”.

Den digitala tidsåldern är egentligen något äldre än Internet eller World Wide Web, men det är först med Internets genombrott som den kommit att få sådan total genomslagskraft. Webben har blivit både vardagsrum och arbetsplats för en stor del av jordens befolkning.

Den inledande yran och euforin över Internets möjligheter som hyllades av de flesta politiker, har med tiden förbytts i mer problematiserande och repressiva tongångar. Detta är till viss del beroende på reella problem och hot, även om dessa också överskattas och överdrivs i en hel del fall. Det finns både fall av grundlös moralpanik samt konkret brottslighet och terrorism att peka på för den som vill föra debatten i ena eller andra riktningen. Men det gäller att kunna hålla båda tankarna i huvudet samtidigt.

Utvecklingen går så fort att både sociala mönster och lagar ibland släpar efter. Det kan till och med hända att lagar som skapas för att lösa helt nya problem är inaktuella så fort de är antagna för att den tekniska utvecklingen tagit ännu ett språng. Men det betyder inte att vi som lagstiftare kan abdikera från uppgiften att med kloka och genomtänkta lagar och regler, skapa ett grundläggande ramverk för ”det digitala samhället” på Internet.

Ett av de problem som kommit i fokus på senaste tid är konflikten mellan de tekniska möjligheterna att kopiera och sprida digitalt material och upphovsrätten till musik, film, litteratur med mera. Flertalet motioner på det här området berör just den frågan.

Med tanke på hur stor betydelse denna fråga har kommit att få i den politiska debatten väljer partistyrelsen att här lämna ett mer utförligt svar på de inkomna motionerna.

Motionerna

Motion D35 beskriver den tekniska och sociala revolution som Internet inneburit och pekar på hur nya tekniska möjligheter och förändrade mediekonsumtionsmönster kommer i konflikt med upphovsrätten. Motionären menar att tillgängligheten till information via Internet är vårt århundrades viktigaste bildnings- och kulturfråga. Motionen utmynnar i tre att-satser som föreslår att landsmötet ger partistyrelsen i uppdrag att verka för en utredning om en ny upphovsrättslag, att detta ställningstagande kring den nya upphovsrätten ska utarbetas med utgångspunkt i en positiv syn på Internets möjligheter till informationsspridning samt söker uppnå bättre balans mellan upphovsrättsinnehavares intressen och allmänintresset.

Motion D36 vill bejaka fildelning men att samtidigt garantera att skaparen av upphovsrättsligt material ska ha ersättning. Motionären vill att Folkpartiet ska verka för att ett europeiskt system för universella skyldigheter och rättigheter för att få information på Internet som bland annat tillåter fildelning och nya publika informationsverksamheter på Internet. Detta föreslås finansieras genom ett system som bygger på transaktionsavgifter som diskuterats i Information Society Forum på 1990-talet. Förutom frågan om privat kopiering berör motionen också införandet av en ”skyldighet” att offentliggöra viss information.

Även motion D37 behandlar frågan om upphovsrätt och den digitala teknikens ökade möjligheter till kopiering och spridning. Motionären vill att Folkpartiet verkar för att se över hur reglerna för upphovsrätt kan göras mer liberala och tidsrymden som ett enskilt verk är skyddat av upphovsrätt (s.k. ”skyddstid”) kortas. Upphovsrätten i internationell rätt. Upphovsrätten går tillbaka till 1500-talets Venedig där stadens styrelse utdelade monopol på tryckningen av vissa verk till enskilda förläggare, för att dessa skulle ha en möjlighet att göra vinst på sina arbeten. I modern form uppstod upphovsrätten i 1700-talets England. Den viktiga förändringen här, var att rätten att framställa kopior (”copyright”) tillförsäkrades upphovsmannen i stället för förläggaren eller tryckaren. Det har sedan dess varit utgångspunkten för all internationell lagstiftning.

Bernkonventionen från 1886 är den första av en lång rad internationella överenskommelser på området. Viktiga framsteg som nåddes med denna, var att en upphovsrättsinnehavare, till skillnad från den som söker patent, inte besöker ansöka om skydd utan får detta skydd automatiskt i och med skapandet av verket. En del länder som inte undertecknade Bernkonventionen (däribland USA som tillträdde Bernkonventionen först 1989) slöt sig i stället samman i Buenos Aireskonventionen 1910, som krävde att upphovsrätten deklarerades (därav det vanligt förkommande ”All rights reserved” på amerikanska böcker, filmer m.m.).

Vid sidan om upphovsrätt, regleras frågan om patent inom forskning och industri genom Pariskonventionen från 1883.

Dessa konventioner fastslår grunder för upphovsrätten som de anslutna staterna måste uppfylla, men det är – som i de flesta liknande fall – upp till de tillträdande staterna att implementera nationell lagstiftning som reglerar detaljförhållanden. Därför har vissa skillnader länderna emellan skapat utrymme för kryphål och konflikter. En rad internationella initiativ att skapa större harmonisering i de nationella lagarna har tagits från 1980-talet och framåt.

Världshandelsorganisationen WTO genomförde under den så kallade Uruguay-rundan förhandlingar om en internationell överenskommelse som kallas TRIPS. Förhandlingarna slutfördes 1994 och TRIPS-avtalet reglerar inte bara nationell upphovsrätt till kulturella verk utan också en lång rad andra frågor om patent, mönsterskydd och vad som ska räknas som konfidentiell information i affärer mellan företag (”trade secrets”) med mera. TRIPS omfattar därför både områdena i Bernkonventionen och Pariskonventionen. Genomförandet av TRIPS betraktas allmänt som WTO:s största framgång.

Delvis parallellt med Uruguay-rundan bedrev World Intellectual Property Organization (WIPO) förhandlingar om ett särskilt copyright-avtal mellan alla sina medlemsländer 1996. Detta avtal tar uttryckligen upp frågan om digitala tekniker och omfattar bland annat upphovsrätt till datorprogram och innehåll i databaser.

Inom EU har TRIPS och WIPO copyright-avtalet implementerats framför allt genom det upphovsrättsliga direktivet (2001/29/EG) samt Rådets direktiv 2000/278/EG. Även direktiven 91/250/EG (med ändringar) och 96/9/EG täcker en del av dessa avtals olika tillämpningsområden. Som följdlagstiftning till dessa direktiv har bland annat parlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG tillkommit, mer känt som IPRED (”Intellectual Property Rights Enforcement Directive”) eller ”civilrättsliga sanktionsdirektivet”.

Utgångspunkter för fortsatt arbete

Som synes av redogörelsen ovan existerar frågan om upp

hovsrätt och digital teknik inte i något vakuum. Varje försök att skapa ”en ny upphovsrätt” riskerar att krocka med de befintliga avtalen och åtagandena som Sverige ingått.

Friheten att laborera fram nya lösningar, är i realiteten alltså liten. De flesta väsentliga förändringar kommer att kräva nya internationella förhandlingar. TRIPS-avtalet är direkt förknippat med handelssanktioner för en part som inte uppfyller sina åtaganden. Tanken att Sverige, i efterhand, skulle kunna begära – och beviljas – undantag från ett flertal tunga EU-direktiv är inte heller sannolik.

Detta måste vi ha i åtanke i debatten. Det är lätt att säga att det behövs en ”ny upphovsrätt”, men lika lite som någon hittills kunna säga hur en sådan upphovsrätt ska utformas har någon kunnat ge ett riktigt bra svar på hur den ska komma till stånd inom ramen för alla internationella överenskommelser. Därmed inte sagt att vi inte ska försöka – men diskussionen måste föras på realistiska grunder och utan förhastade förhoppningar om en ”quick fix”.

Ett grundläggande villkor för att kunna nå framgång, är att vi kan övertyga åtminstone de andra EU-länderna om att nya modeller kan leva upp till det skydd som de mest grundläggande internationella överenskommelserna kräver. Det innebär åtminstone krav på att upphovsrättsinnehavare kan garanteras en skälig ersättning. Men denna ersättning kan inte vara ringa, så länge motkravet i praktiken innebär att släppa på en stor del av den exemplarframställningsrätt som hela tiden varit grundläggande för all upphovsrätt.

Varför upphovsrätt?

Det kan finnas anledning att påminna om de starka skäl som gjort liberaler till de kanske starkaste anhängarna av upphovsrätt. Idagens debatt framförs ofta missriktade och vilseledande argument om att upphovsrätten är en socialistisk konstruktion eller ett för liberaler oacceptabelt monopolistiskt instrument. Alla marknader definieras av lagar (eller, i äldre samhällen, av sedvänjor). Äganderätten har alltid inneburit en form av monopol. Respekterandet av en individs eller en grupps ensamrätt att utnyttja en tillgång, eller besluta att överlåta, hyra ut eller förändra denna, är grunden för all äganderätt – såväl till fysiska föremål som immateriella tillgångar. Mot detta intresse står och har alltid stått intresset att se alla tillgångar som fria nyttigheter.

Men fria nyttigheter har begränsningar. De används sällan lika effektivt som privat egendom och de förstörs ofta därför att det kortsiktigt lönar sig bättre för enskilda aktörer att förse sig än att ta långsiktigt ansvar. Det innebär att ett annat allmänintresse, om långsiktigt hållbar förvaltning av gemensamma resurser, ofta bäst tillgodoses genom att införa enskild äganderätt till ändliga tillgångar.

På samma sätt förhåller det sig med upphovsrätt. Denna konflikt är ingalunda ny eller väsentligen annorlunda än tidigare. Det har alltid funnits dem som föredragit att kunna tillgodogöra sig exempelvis konst, litteratur eller musik utan att betala för detta. Men allmänintresset av att ha ett rikt kulturliv gynnas inte av denna ”gratiskultur”. Tvärtom.

Det har aldrig framställs så mycket musik, litteratur, film eller andra former av kultur som under de sista decennierna av 1900-talet. Detta är ingen slump. Upphovsrätten har aldrig varit så internationellt utbredd som då. Och en fungerande upphovsrätt är en förutsättning för ett blomstrande kulturliv.

Privat kopiering i dag

Inom ramen för de internationella avtalen finns redan i dag vissa möjligheter att göra undantag från exemplarframställ-

ningsrätten för privat bruk eller i vissa fall, något bredare ”fair use”.

Detta återfinns i den svenska upphovsrättslagens (SFS 1960:729) andra kapitel. Där regleras sådant som rätten att citera ”i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet”, avgränsningar mot offentlighetsprincipen, avbildning av konstverk och byggnader genom fotografier och en lång rad andra vardagliga och huvudsakligen oproblematiska tillämpningar av begreppet ”fair use”.

Användning av upphovsrättsliga verk i t.ex. undervisning och biblioteks rätt att låna ut exemplar av litterära och andra verk regleras också, och särskilda ersättningssystem för detta finns.

För framställning av privata kopior av t.ex. musik, litterära verk och datorprogram finns uttryckliga bestämmelser (§12) som tillåter detta under specifika omständigheter. Sådana kopior får endast finnas för privat bruk och ger inte någon rätt att dela detta med andra.

I realiteten är det alltså kring detta som debatten står – ska upphovsrättens inskränkning för privat kopiering utvidgas till att också omfatta spridning av kopior till andra och i så fall under vilka omständigheter? Hur ska till exempel ersättningsfrågan lösas?

Förslag om olika typer av ”bredbandsskatt” eller transaktionsavgifter för olika typer av nedladdningar, har framkastats. Hittills har dessa inte framstått som särskilt attraktiva för någon egentligen, utan möjligen som ”det minst dåliga” alternativet.

Sverige har som ovan nämnts ett antal liknande modeller för ersättningssystem. Inget av dessa system är utan komplikationer. Ett av de mest kända är ”kassettersättningen” (numera ”privatkopieersättningen”) som regleras genom §26 k och följande.

Privatkopieersättningen förhandlas och fördelas av organisationen Copyswede som företräder en sammanslutning av upphovsrättsorganisationer. Den har branschorganisationer för bland annat tillverkare, importörer och försäljare av lagringsmedier som motpart. Men ersättningsnivåerna bestäms även genom lagen. Ur liberal synvinkel är det inte oproblematiskt att staten genom att lagstifta om upphovsrätten och föreskriva ett sådant ersättningssystem, i praktiken ger företräde åt ett intresse.

Vid flera tillfällen har det också varit nödvändigt att justera ned ersättningsnivåerna när framsteg i teknisk lagringskapacitet annars skulle ha lett till orimliga ersättningsnivåer. Men sådana nedsättningar försvagar å andra sidan det ursprungliga argumentet om skälig ersättning, eftersom ersättningen då minskar medan lagringskapaciteten (och därmed åtminstone potentiellt intrången) ökar.

Även om sådana frågeställningar skulle kunna lösas, förutser partistyrelsen en annan stor risk med dessa modeller. Givet att en sådan överenskommelse skulle kunna uppnå ersättningsnivåer som är rimliga och skäliga i förhållande till omfattningen av kopiering och spridning, så måste fördelningen ske på sakliga grunder. Utan tillgång till någon form av data över vilka verk som kopieras och sprids, kan inte ersättningen till fördelas till enskilda upphovsmän.

Sannolikt blir konsekvensen av olika modeller för indirekta ersättningssystem att det krävs en omfattande övervakning och lagring av information om vem som laddar ned vad. Då uppstår en ny konflikt med rätten till privatliv och fri korrespondens, som bland annat skyddas i Europakonventionens artikel 8. Det finns således starka integritetsskäl emot en sådan lösning.

Det är inte omöjligt att en insamling av tillräckligt omfattande och noggranna data kan ordnas på andra sätt, med en bevarad anonymitet för enskilda användare, till exempel genom statistik från stora innehållsleverantörer. Men det är oklart om dessa leverantörer – där till exempel The Pirate Bay måste inkluderas – utan invändningar skulle ge ut den informationen. Det är också viktigt att beröra frågan om vem som tar del av denna information och vilka befogenheter ett sånt organ ska ha. Ska det vara ett överstatligt organ? En partssammansatt organisation? Ska den ges andra uppgifter än att fördela ersättning? Vem ska bestämma hur höga avgifter som ska tas ut?

Det förtjänar att upprepas att den här konflikten mellan privat kopiering spridning och ersättning ingalunda är ny. Den låg bakom redan de första lokala boktryckarmonopolen i Venedig på 1500-talet och kopieframställningen har efter varje tekniskt framsteg blivit allt lättare.

Argument som försöker framställa detta som ett nytt problem, är alltså fel ute. Förbudet för kopiering och upphovsmännens exemplarframställningsrätt är svaret på detta problem, inte någon ålderdomlig rest av något helt annat problem.

Det som väsentligen förändrats är två saker, dels den mängd kunskap och den kostnad som måste investeras i att framställa en kopia som sänkts till otroligt låg nivå, dels den omfattning som spridningen i dag kan få med potentiellt tre miljarder mottagare.

Bedömningen kan göras att det som faktiskt hittills har varit lösningen – att hävda och upprätthålla exemplarframställningsrätten gentemot intrång – numera är utsiktslöst. Det är detta som många är inne på med argumentet att ”vi kan inte kriminalisera en hel generation”.

Det är framför allt detta som gör partistyrelsen böjd att instämma i propåerna om att nya lösningar måste sökas. Kostnaden, socialt, juridiskt och ekonomiskt, av att med tvångsmedel upprätthålla det nuvarande systemet skulle kunna bli enormt stora. Det är också osannolikt att det i längden skulle erbjuda något adekvat skydd för de enskilda upphovsrättsinnehavarna. Och om detta är fallet, måste alternativa lösningar för ersättningsfrågan sökas.

Partistyrelsen är dock en smula skeptisk till att en statlig utredning i Sverige, som föreslås i motion D35 och, som partistyrelsen förstår det, antydningsvis även i motion D36, kanske ens är rätt sätt att angripa problemet. Finns det förutsättningar att en ny form av kompromiss som tänks ut av en anonym utredare skulle gillas av någotdera lägret eller skulle ett sådant förslag omedelbart sågas, liksom de tidigare?

För att förändra det internationella ramverket kring upphovsrätt och ersättning i den riktning som motionärerna vill, krävs framför allt en konstruktiv debatt och en politisk vilja i flertalet av de länder som omfattas.

Partistyrelsen föreslår att landsmötet uttalar en viljeyttring att lösa de existerande problemen i ersättningsfrågan med bibehållande av de grundläggande värden som upphovsrätten tillkommit för att skydda.

Partistyrelsen är alltså beredd att i positiv anda verka för att upphovsrätten i den delen kan anpassas till de möjligheter som den digitala revolutionen har skapat, dock med de viktiga förbehållen att grunden för den svenska upphovsrätten inte kan förändras ensidigt och att upphovsmannens rätt till sitt verk är ett centralt intresse som behöver värnas också framöver. Med detta anser partistyrelsen att motion D35 bör anses besvarad.

”Offentlighetsplikt”

En delvis annan frågeställning som berörs i motion D36 är frågan om viss information inte bör vara fri att kopiera, utan också omfattas av en plikt att göras tillgänglig. En slags ”offentlighetsplikt”. Partistyrelsen tolkar motionären som att denne är inne på liknande tankegångar som finns bland annat i USA, att sådan information som framställts eller sammanställs med hjälp av offentliga medel också bör tillkomma allmänheten.

Partistyrelsen anser att detta är en i grunden sympatisk tankegång. Den kompliceras dock av att offentliga medel, särskilt inom myndigheter, ofta används för att insamla och behandla känsliga uppgifter. Datainspektionen och Skatteverket har bara det senaste året påtalat växande problem. I en skrivelse till regeringen anför till exempel Skatteverket att uppgifter om privatpersoner som omfattas av offentlighetsprincipen i dag begärs ut i en omfattning som inte kunde förutses tidigare och att denna kan sammanställas och spridas på sätt som tidigare inte var möjliga men som kan vara till stor skada för individen.

Sedan många år tillbaka finns också en särskild stridfråga kring det statliga personadressregistret (SPAR) som säljer vidare personuppgifter som insamlats med myndighetsmakt. Det finns numera en möjlighet att begränsa att ens adressuppgifter används för adresserad reklam, men andra användningar av dessa personuppgifter är i princip inte reglerade utan upp till SPAR-nämnden att bedöma från fall till fall. Folkpartiet har sedan länge verkat för att försäljningen av dessa personuppgifter ska stoppas.

Detta är exempel på att viss information i dag inte alls är oproblematiskt att sprida, när det rör enskilda individer.

Inte heller all den forskning och kunskapsutveckling som bedrivs inom offentliga institutioner som universitet, museer med mera kan bli allmänt tillgänglig utan att åsidosätta lagar om patent och upphovsrätt.

Men huvudtanken ligger väl i linje med offentlighetsprincipen som vi liberaler alltid omhuldat. Partistyrelsen föreslår att landsmötet bör uttala att Folkpartiet ska verka för ökad allmän tillgänglighet av information som framställs med offentliga medel. Motion D36 bör med hänvisning till detta och föregående svar anses besvarad.

Skyddstider

Frågan om hur lång tid verk skyddas av upphovsrätten berörs som tidigare sagts i motion D37. Det är nära förbundet med det tidigare resonemanget om upphovsrättens grunder. Efter att skyddstiden löpt ut, är exemplarframställningen fri.

Det finns inte någon allmän skyddstid som omfattar alla slags upphovsrättsligt skyddade verk. Olika överenskommelser omfattar olika slags verk (litteratur, musik, film, fotografi etc.) och kan ge olika skyddstid. Det skiljer sig också åt en del mellan olika länder. De vanligast förekommande skyddstiderna är 50 eller 70 år efter upphovsrättsinnehavarens död. Bland annat USA har genom lagstiftning på 2000talet (Copyright Term Extension Act of 1998) ett system där skyddstiden antingen kan vara 70 år från upphovsmannens död, vid verk skapade av en enskild upphovsrättslig innehavare, eller 95 år från publiceringen av ett gemensamt verk. (Ett opublicerat, gemensamt verk kan dock räknas som skyddat i 120 år från skapandet.)

I Europaparlamentet röstades under våren 2009 om en förlängning av skyddstiden för vissa musikaliska verk. Ursprungsförslaget innebar en ökning från 50 år till i vissa fall 95 år efter inspelningen, men det slutgiltiga förslaget innebar en ökning till i vissa fall 70 år, vilket innebär en ökad harmonisering av olika skyddstider. Folkpartiets MEP Olle Schmidt röstade mot detta förslag, både det ursprungliga och kompromissförslaget, men det vann ändå. Vi kommer därför med största sannolikhet att förpliktigas att införa den längre tiden.

I jämförelse med patent som har avsevärt kortare löptider (patent har i regel en skyddstid på 20 år från att patentframställan gjorts). Patent har i regel ett högre kommersiellt värde än kulturella verk, vilket kan sägas motivera de olika skyddstiderna utifrån det pragmatiska resonemanget att skyddstiden finns för att beredda upphovsmannen ekonomiska möjligheter att försörja sig av sin verksamhet.

Man kan dock även här framhålla att utvecklingen av de tekniska och sociala förhållandena har ändrat på grundläggande mönster i konsumtionen av litterära och musikaliska verk. Det trycks i regel färre upplagor och en viss bok går ur tryck eller ett musikalbum ur produktion ofta inom ett par år från publiceringen. I gengäld har också omsättningen under den tiden ökat väsentligt. Spridningen av en bestseller eller en hitlåt är betydligt snabbare nu än tidigare.

Men inte alla författare eller musiker uppnår en sådan framgång på den kortare omsättningstiden utan fortsätter att vara beroende av inkomsterna från indirekta ersättningar (för utlåning från bibliotek, STIM-avgifter etc.) under lång tid. Dessa indirekta ersättningssystem förutsätter att skyddstiden är avsevärt längre än den genomsnittliga omsättningstiden för ett visst verk.

Precis som ovan utvecklats om exemplarframställningsrätten är de olika avtalen och lagarna som reglerar dessa frågor en invecklad affär. Det är en fråga som kan inkluderas i diskussionen om utrednings- och pvåerkansarbetet om upphovsrätten generellt, men inte heller här finns anledning att nära några förhoppningar om snabba eller drastiska resultat. Dock är det viktigt att Folkpartiet generellt bör verka för att krav på utsträckta skyddstider bedöms mycket restriktivt och att tiderna i många fall gärna förkortas. Detta bör landsmötet uttala, och med det bör motion D37 anses besvarad.

Partistyrelsens yrkanden

Partistyrelsen yrkar:

#1.att landsmötet.uppdrar.åt.partistyrelsen.att.konstruktivt. verka.för.att.lösa.de.existerande.problemen.i.ersättningsfrågan.med.bibehållande.av.de.grundläggande.värden. som.upphovsrätten.tillkommit.för.att.skydda

#2.att motion.D35.därmed.anses.besvarad.

#3.att landsmötet.uttalar.att.Folkpartiet.ska.verka.för.ökad. allmän.tillgänglighet.av.. information.som.framställs.med. offentliga.medel

#4.att motion.D36.därmed.anses.besvarad

#5.att landsmötet.uttalar.att.krav.på.generellt.utsträckta. skyddstider.på.upphovsrättens.område.bör.bedömas. mycket.restriktivt.och.att.tiderna.i.många.fall.bör.förkortas

#6.att motion.D37.därmed.anses.besvarad.

8 svar to “D35-D37 Upphovsrätt”

  1. Erik said

    PS konstaterar att lagarna släpar efter, men att Sverige är bundet av så många internationella konventioner att en utredning inte kommer att kunna lösa problemen. Uppgivenheten är mao total. De hade också kunnat säga att utan internet hade vi inte haft alla dessa problem.

  2. Erik, jag håller med om att det är en tråkig inställning, men jag kan förstå den. Det är ju faktiskt sant som de säger, att vi har bundit upp oss genom en massa internationella avtal och alltså inte är fria att lagstifta som vi vill. Det kanske är läge att angripa det problemet? Det rör ju inte bara upphovsrätt och då kanske man kan få med sig fler på tåget.

  3. Madeleine Sjöstedt said

    De internationella avtalen är inte alls så omöjliga att förändra som PS tycks tro. Vi gick väl inte med i EU för att sluta verka för förändring? Översätt inställningen till annan EU-politik. Skulle fp sluta slåss mot jordbrukssubventionerna med argumentet att ”EU har bestämt så”! Pinsamt.
    Nej. Ett svagt PS svar som bör bemötas med att vi som skrivit motionen specar vilka förändringar vi vill se. Det är ju nämligen PS-svarets motargument att vi inte har talat om exakt vad utredningen ska komma fram till. Där kan vi nog ge vägledning.
    För övrigt kan man konstatera att motionen lagts under näringsliv. Detta är en kraftfullt politisk markering. För PS är upphovsrätt varken en rättsfråga, kulturfråga eller demokratifråga… Vad säger det?
    Effekten blir att upphovsrätten hanteras i ett utskott dit deltagare med specialintresse för näringslivsfrågor har anmält sig och att vi som har engagemang i upphovsrättsfrågan kan känna oss snopna!

    • Patrik Silverudd said

      Intressant det du skriver om var man placerar in frågeställningarna. Utgångspunkten är alltså företagens, inte individernas rätt och möjligheter om man vill vara lite raljant. Historielektionen som går tillbaka ända till 1500 talet är intressant. Men den visar väl på att förändring över tid (om än otroligt långsamt) faktiskt sker. I den värld vi lever i nu, idag 2009, sker förändringar snabbare än på 1500-talet. Informationshastigheten är bara en av orsakerna till detta. Jag ser tre huvudlinjer mot vår motion: 1. Vi har inget konkret förslag. 2. Vill man ha någon form av upphovsrätt som skyddas men inte vill ha IPRED kommer vi (motionärerna) enbart att åstadkomma att alla de som kan drabbas av ”avgifter/böter” istället blir ”brottslingar”. 3. De internationella avtal som gäller är i praktiken inte möjliga för oss att förändra och eller kringå under överskådlig tid i alla fall.

  4. […] fredag kl 12.45 debatterar Folkpartiets landsmöte bla motion D 35 om behovet av en ny upphovsrätt. Motionen är skriven av Madeleine Sjöstedt med flera. Partistyrelsens svar på motionen är […]

  5. […] landsmöte har för två minuter sedan beslutat att ställa sig bakom dessa tre att-satser från motion D35, under förutsättning att utgångspunkten för utredningen är att upphovsrätten ska bestå. Den […]

  6. […] blev också en stor diskussion, utskottet hade yrkat bifall till Madeleine Sjöstedt m fl. motion, som handlar om att man ska utreda upphovsrätten med utgångspunkt att man ska finna en större […]

  7. […] i spetsen. En annan seger som för LUF var frågan om upphovsrätten under lördagen, då motion D35 gick igenom med obetydlig ändring, som redan skrivit om […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: